Den norska minoritetsregeringen under Kjell Magne Bondevik har fallit. Bondevik – som är brorson till en tidigare socialminister – ersätts troligen av Jens Stoltenberg – som är son till en tidigare utrikesminister. Norsk politik är inte särskilt stor. Den hittillsvarande regeringens stöd i Stortinget på 25 procent ersätts av en ny med stöd på 35 procent. Fortfarande kommer en överväldigande majoritet av Stortinget att stå utanför regeringsunderlaget.
Varför har det blivit så? En viktig teknisk förklaring är att den norska grundlagen av 1814 förbjuder nyval. Stortinget ska sitta sina fyra år, alldeles oavsett den politiska situationen. Nyval kan det alltså inte bli tal om ens efter en regeringskris.
En viktigare politisk förklaring är det säregna norska partiväsendet. Arbejderpartiet, motsvarigheten till det svenska socialdemokratiska partiet, har ett förlutet som medlem i den kommunistiska internationalen! Dock syns inte mycket av detta i dagens politik.
Det norska Senterpartiet är ett inskränkt populistiskt parti som driver ”distriktenes” sak. Det innebär att kostnaden för regionalpolitik är gigantisk i Norge. Mycket av oljepengarna går åt till att hålla ej livskraftiga områden under armarna.
Det norska Kristelig Folkeparti jämförs ofta med svenska Kristdemokraterna, men den puritanska läggningen med alkoholrestriktioner och “moralpolis” får det svenska broderpartiet att framstå som rena nyliberalerna. I norsk kabel-TV är det naturligtvis otänkbart att visa de filmer som gått i svensk kabel-TV och eftersom biografer är ett kommunalt monopol (!) i Norge kan man i princip sätta stopp för mycket också på bioduken.
Senterpartiet med 8 procent av rösterna och Kristelig Folkeparti med 14 bildade 1997 en koalitionsregering tillsammans med det lilla vänsterliberala Venstre (4 procent). Regeringen har tolererats av de två stora oppositionspartierna på den borgerliga kanten – Fremskrittspartiet (Norges näst största parti) och Høyre. Men det har inte varit lätt. Trots att Norges ekonomiska bas – oljeindustrin – har utvecklats ytterst gynnsamt under det senaste året fortsätter skattetrycket att vara nästan lika högt som i Sverige. Bensin kostar – i oljelandet Norge – mer än i Sverige. Och statens affärer visar i år ett överskott på 200 miljarder kronor, som fonderas för framtida bruk. Samtidigt som det finns betydande brister inom till exempel sjukvbård och äldreomsorg. Och samtidigt som regeringen har genomdrivit den ena punktskattehöjningen efter den andra!
Men det var inte den fortsatta skatteutplundringen av norrmännen som fick regeringen på fall, utan frågan om energiförsörjningen. Oppositionen vill bygga gaskraftverk, medan den hittillsvarande regeringen hellre ville importera el från koleldade kraftverk i Danmark. Detta ansågs svara mot Senterpartiets miljöprofil. Det var inte så många år sedan som det svenska Centerpartiets slogs FÖR “miljövänliga gaskraftverk”.
Det finns många svåra låsningar i norsk politik som gör det svårt att skapa ett hållfast regeringsunderlag. Fremskrittspartiet – som i grunden är ett nyliberalt parti – står i skarp motsatsställning till Kristelig Folkepartis gammelkonservativa inställning i moralfrågor. Fremskrittspartiet har också profilerat sig kraftfullt i skattefrågorna, där Høyre alls inte har drivit någon politik som skulle kunna betecknas som borgerlig.
Fremskrittspartiets ledare har under många år sagt att partiet inte varit moget att ta regeringsansvar. Men i år har han ändrat uppfattning. Fremskrittspartiet ser sig som ett framtida regeringsparti och partiledaren Carl I. Hagen framställs till och med som statsministerkandidat i medlemstidningen Fremskritt. Det lär dock dröja länge innan övriga partier kan acceptera Fremskrittspartiet. Dock kan noteras att Fremskrittspartiet idag är ett någorlunda accepterat parti i det politiska livet. Fortfarande kan dock Hagen skällas för “populist” och “främlingsfientlig” i svenska media. Men knappast i norska – nu för tiden. Fremskrittspartiet är landets näst största parti. Det är en sak som man har gemensamt med FPÖ i Österrike. Dock har FPÖ ett betydligt större väljarunderlag, så än så länge är Fremskrittspartiet en mindre spelare på den politiska arenan.