Efter kommunisternas maktövertagande 1975 i Vietnam blev det ekonomiska fiaskot totalt. Efter femton års hård kommunism började det dock talas mycket om en öppning, ”doi moi”, som skulle innebära att marknaden skulle få spela en viss roll. I början av 1990-talet öppnades landet för utländska investeringar och blåögda västerländska företag (till exempel Electrolux) trodde att Vietnam skulle genomgå samma dynamiska utveckling som resten av Sydostasien. När allt kom omkring arbetade vietnameserna hårt och lönerna var ännu lägre än i de länder som dittills sugit åt sig investeringar i arbetskraftsintensiva industrier. De utländska investeringarna växte till över 60 miljarder kronor 1996. För att 1999 vara under 15 miljarder.
Anledningen är att Vietnam fortfarande trots de vackra orden om marknaden är en traditionell kommuniststat. I Kina har vissa delar av ekonomin faktiskt lämnats till marknadskrafterna (även om det mesta fortfarande är ineffektiva lokala industrier och jordbruk). Men så har det inte varit i Vietnam. Doi moi har varit tomma ord. Allt är vid det vanliga. Det finns inte utrymme att göra affärer.
Byråkratin är fruktansvärd och korruptionen ännu värre. Statliga monopol ägnar sig åt rena skojeriet gentemot utländska företag. Vatten är dyrare för utländska företag. Bostäder för utlänningar är dyrare (även för samma standard). Annonser (alla tidningar kontrolleras av staten) är sex gånger dyrare för utländska företag… Listan kan göras lång.
Marknaden är minimal. Vietnam – med 60 miljoner invånare – hade en bilmarknad på 5000 bilar förra året (som delades mellan 11 företag…)
Och regeringen har genom ”omskolning” utbildat ett socialistiskt folk som kommer att misslyckas i alla försök att skapa ett hederligt marknadsstyrt samhälle. Den franska livsmedelskedjan Bourbon startade en livsmedelshall. När man tog en snattare fick man på fullt allvar till svar att det inte var något att bråka om, snattaren stal ju från utlänningar inte från staten (det senare kan rendera dödsstraff). Entusiasmen att göra investeringar i ett sådant land är naturligtvis begränsad. Inte minst som myndigheter och domstolar håller på inhemska intressen vid alla konflikter, även om lagar och avtal är solklara och talar åt andra hållet.
Sveriges skam
Vid en ceremoni i Riksdagen under veckan skämde Sverige återigen ut sig genom att Birgitta Dahl talade till minnet av Förintelsens offer. Birgitta Dahl har stött de kambodjanska massmördarna under Pol Pot och hade naturligtvis inte i något land som har ett minimum av anständighet i sina krav på politiska företrädare ens vara suppleant i en stadsdelsnämnd. Men nu bor hon i Sverige där hyckleriet alltså kan gå så långt att en anhängare av folkmord i Kambodja kan tillåtas tala till minnet av offren för ett annat folkmord vid en officiell ceremoni. Visst. Birgitta Dahl har gjort avbön för ett par år sedan, men den avbön som nationalsocialister gjorde för över 50 år sedan accepteras ju knappast. Varför ska vi vara hyggligare mot Birgitta Dahl?
Sedan en ros till Göran Persson. Som trots sin socialistiska övertygelse tagit initiativ till detta stora mötet för att diskutera n-socialismens offer. Vi kan bara konstatera att något sådant aldrig hade kunnat ske under Olof Palmes tid. Då var Sveriges relationer med Israel bottenfrysta, medan Palme, Sten Andersson och Pierre Schori vänslades med Yassir Arafat och PLO. Heders Göran!