En central konfliktlinje i diskussionerna om det tidigare ATP-systemet och det nuvarande “nya pensionssystemet” har varit huruvida staten ska påverka placeringarna genom att föreskriva strikta riktlinjer för hur pensionsmedlen får förvaltas. Normalt har konfliktlinjen gått mellan en borgerlig linje som handlat om maximering av avkastningen och en socialistisk linje som velat öppna upp för en offentlig styrning av hur medlen placeras, där hänsyn tas till politiska och inte ekonomiska faktorer. I det tidiga ATP-systemet skulle till exempel fondmedlen till stor del satsas i bostadsobligationer för underlätta bostadsbyggandet. Vilka konsekvenser detta fick för pensionernas storlek var inte så viktigt.
Successivt har den statliga styrningen minskat och ökad vikt har lagts vid möjligheten att få bra avkastning. Inte minst har detta varit aktuellt i premiepensionssystemet, där de blivande pensionärerna själva har avgjort hur medlen ska placeras och vilka risker som ska tas.
Nu är det, tjugo år efter det nya pensionssystemets införande, dags för en översyn. Mest uppmärksamhet har getts åt ändrade åldersgränser i pensionssystemet, i korthet höjd pensionsålder. Svenska folket tycks här ha oförenliga synpunkter. Dels vill man inte höja åldersgränserna, dels vill man ha högre pensioner. Som om pensionspengarna kan trollas fram ur intet.
Men det finns också en annan aspekt på förändringarna i pensionssystemet som knappast alls diskuterats. En punkt där Miljöpartiet som vanligt haft ett destruktivt inflytande på utvecklingen. Både när det gäller de allmänna pensionsfonderna och när det gäller de individuellt valda fonderna för placering av premiepensionen förslås begränsningar för hur fonderna ska tillåtas placera sina medel. Ett genomgående tema är “etik” och “hållbarhet”. Det innebär att de allmänna fonderna, och de fonder som ska tillåtas ingå i “fondtorget” för premiepensionen, inte längre får satsa på att nå maximal avkastning. Fonderna ska ta hänsyn till en rad faktorer och internationella konventioner, regler som begränsar möjligheterna att placera fritt och därmed nå hög avkastning.
Exakt vad som avses med “etik” och “hållbarhet” fastslås inte i underlagsmaterialet (bland annat Finansdepartementets promemoria Fi2017/02972/FPM) till det kommande beslutet. Men det är uppenbart att det finns en allmän skepsis mot kol- och oljeindustrierna (trots att de internationellt är två av de allra största industrigrenarna, med många lönsamma företag). Man kan också misstänka att tobaksindustrin och vapenindustrin ligger rostigt till. Trots att Stockholmsbörsens enda stora tobaksföretag, Swedish Match, år efter år gått mycket bättre än än genomsnittsföretaget och trots att svenska staten anser att vapen är så samhällsnyttiga, för att inte säga samhällsnödvändiga, att staten satsar tiotals miljarder varje år på vapeninköp. Vad gäller vapenindustrin är det inte bara så att investeringsrestriktioner kan leda till sämre pensioner utan också högre statsutgifter, om en allmän skepsis till investeringar i vapenindustrin leder till dyrare kapitalförsörjning för vapenföretagen, som huvudsakligen levererar till statliga uppköpare.
Fotot taget av Doug Olson/Mostphotos