Det stod sedan tidigare klart att ex-maoisten José Manuel Barroso stannar kvar som EU-kommissionens ordförande – med enligt Lissabon-fördraget kraftigt ökande befogenheter. På andraplatsen hamnar Baroness Ashton of Upholland (adlad 1999 på förslag av Tony Blair), som har en bakgrund i den brittiska extremvänsterorganisationen CND (Kampanjen för kärnvapennedrustning). Hon protesterade i sin ungdom mot utplaceringen av kryssningsmissiler till Västeuropas försvar (Sovjet hade bestämt att det var “för freden” om Sovjet hade kärnvapen riktade mot Västeuropa, medan det också var “för freden” att Väst inte skulle kunna försvara sig mot Sovjet, CND höll med, men Ronald Reagan och Margaret Thatcher hade lyckligtvis en annan uppfattning). Catherine Ashton (som hon hette då) passade också på att protestera mot Falklandskriget 1982, i praktiken ett stöd till den argentinska militärjuntans expansionistiska politik.
Det var de två topparna. Vars viktigaste egenskaper var att det var en av varje. En borgerlig (Barroso är inte längre maoist) och en socialist. En man och en kvinna. En från ett litet land (Portugal) och en från ett stort (Storbritannien). En från söder och en från norr. Sedan dessa hänsyn är tagna spelar det inte så stor roll att Baroness Ashton of Upholland knappast märkts alls i vare sig brittisk eller europeisk politik.
Utöver de två topparna fick de 25 övriga EU-medlemmarna lämna förslag på en kommissionär var. Barroso har nu fördelat posterna dem emellan. Men varje kandidat ska utfrågas av EU-parlamentet och parlamentet vill troligen visa sin makt genom att säga nej till en eller ett par kommissionärer. Förra gången vägrade parlamentet att godkänna den italienske kandidaten Rocco Buttiglione för att han hade en alltför kristen framtoning och även den lettiska kandidaten Ingrida Udre tvingades dra sig tillbaka.
Vi ska inte göra någon fullständig genomgång av förslagen men ska peka på några punkter där förslaget känns som om maoisten i Barroso dykt upp igen.
Värst är onekligen att fransmannen Michel Barnier föreslås till kommissionär för den inre marknaden. Frankrike har genom åren gjort sig känt som det land som är mest intresserat av att obstruera den fria marknaden och hitta på protektionistiska åtgärder. Det gäller så gott som alla franska politiker, som alltså vänder sig mot det som är den goda kärnan i EU. Dessutom ska Barnier ha översyn över de finansiella marknaderna – som är koncentrerade till London, men i andra hand också finns i Frankfurt och Milano. Fel man från fel land på fel post! Som en liten ytterligare negativ följd kommer den svenske generaldirektören för direktoratet för den inre marknaden Jörgen Holmqvist att sparkas. Holmqvist har gjort ett bra jobb. Men om kommissionären ska vara fransman – med England som viktigt operationsområde – ska generaldirektören vara engelsman. Det har de stora beslutat om. Fredrik Reinfeldt protesterade inte.
Ytterligare en tveksam post är när Cecilia Malmström förslås som kommissionär för migration och polissamarbete. Sverige ligger i en klass för sig när det gäller oförmåga att få immigrationspolitiken att fungera. Detta motiverar inte att den svenska kommissionären ska ha hand om just denna post!
Därutöver måste ett stort frågetecken sättas för Dacian Ciolos från Rumänien som jordbrukskommissionär. Han har varit rumänsk jordbruksminister under en tid då bidragen till det rumänska jordbruket långtifrån alltid hamnat på rätt ställe. Stödet till jordbruket är EUs i särklass största post (48 procent av den samlade budgeten år 2006). Att ha en östeuropé från EUs troligen mest korrupta land på just den posten är knappast välbetänkt.
Även tilltaget att flytta den framgångsrika nederländska konkurrenskommissionären Neelie Kroes från den viktiga posten som konkurrenskommissionär och ersätta henne med spanjoren Joaquin Almunia måste ifrågasättas. Spanien har minst av allt gjort sig känt för en effektiv konkurrenspolitik. Ändringen förefaller vara en försvagning på ett av de områden där EU-kommissionen verkligen behöver vara stark.
Vi nöjer oss med att ta upp de här nämnda sju nominerade kommissionärerna. Men det finns tjugo till som kan diskuteras.