I helgen håller Socialdemokraterna partikongress och väljer ny ordförande. Därtill har partiapparaten tvingat ett antal personer att lämna sina poster (valda till nästa ordinarie kongress 2013) för att lämna öppningar för nya personer att ta över en del av inflytandet i 2010 års stora valförlorare. Det är självklart att det parti som gjort så stora förluster som Socialdemokraterna gjorde 2010 måste ompröva sin politik och ledning. Frågan är om omprövningen är rimlig och går i rätt riktning.
Partiordförande blir Håkan Juholt, småländsk försvarspolitiker som gärna kallar sig “arbetare”. Det har han dock aldrig varit. Han har varit journalist några år på den lokala (s)-tidningen “Nyheterna” i Oskarshamn. Hans pappa var (s)-politiker och kommunalråd i Oskarshamn och morfar var skulptör. “Arbetaren” Juholt är en skapelse som kommit till för att anpassa sig till den socialdemokratiska myten om det egna partiets bakgrund. Den traditionella socialdemokratin hade två rekryteringsbaser, dels fackligt verksamma arbetare, dels kvalificerade akademiker. Tage Erlander framstår väl som den främste akademikern, men många andra framträdande socialdemokrater under 1900-talet hade kvalificerade akademiska titlar bakom sig. Även bland de hittills tongivande socialdemokraterna har det funnits kvalificerade akademiker som Thomas Östros och Lena Sommestad. Så är det dock inte med Håkan Juholt. Hans utbildning är tvåårig social linje. När han gick i skolan fanns det ett treårigt gymnasium för dem som siktade på universitet och högre utbildning och ett tvåårigt gymnasium som gav yrkesutbildning för dem som ville skaffa sig kvalificerade arbetaryrken. Så fanns det den tvååriga sociala linjen för dem som varken ville det ena eller det andra. Elaka tungor säger att Juholt ägnade sig mest åt SSU och knappt alls åt skolan och att hans “specialarbete” blev godkänt enbart för att den lokal i skolan där det nyinlämnade specialarbetet förvarades brann upp innan det granskats av läraren.
Juholt har presenterat sig själv som stående till vänster om mitten inom partiet. Om det är sant är svårt att säga. Han har inte uttalat sig i så många andra frågor än försvarsfrågor. Men han har rest flitigt runt i landet på de lokala partiavdelningarna och hållit politiska tal. Partiavdelningarna står normalt långt till vänster om väljarkåren och det är givet att han måste ha slagit an vänstersträngar för att bli populär i de sammanhangen. Och populär har han blivit, det är därför som han till slut blev föreslagen som sjunde eller åttonde namn på förslagslistan.
Han står djupt förankrad i den socialdemokratiska myllan på landsorten. Han hör till de delar av landet där socialdemokraterna inte alls förlorat några val. De delarna består av bruksorterna, Bergslagen, Norrland samt Kalmar län. Han kan alltså förväntas i första han konsolidera sympatierna i de delar av landet där socialdemokraterna är starka, medan han inte alls har samma gehör i områden där partiet tappat mycket. Det är i det här sammanhanget värt att notera att han fullständigt saknar Mona Sahlins rykte som muslim- och bögkramare. Om det är i någon grupp som Juholt kan slå an och vinna nya röster så är det i de led av missnöjda socialdemokrater som röstat på Sverigedemokraterna 2010. De grupperna kommer dessutom att se med överseende på Juholts avsaknad av utbildning och tilltalas av hans allmänna gemytlighet som en “trevllig karl”.
Contras bedömning är alltså att Juholt knappast är den som långsiktigt tar tillbaka förlorade röster i storstäder och universitetsorter, där (s) nu är nere i 20 procent. Men han kan konsolidera ställningarna i de delar av landet där (s) inte har förlorat sympatier under de gångna åren. Han kan nog också knapra åt sig en del av de väljare som (s) förlorat till (sd).
Övriga förändringar i partiledningen indikerar att det kan bli en ytterligare vänstersväng inom partiet, alltså rakt motsatt den valanalys som Mona Sahlin gjorde när hon anmälde sin avgång som partiledare. Den “höger”inriktade partisekreteraren Ibrahim Baylan ersätts med den vänsterinriktade Carin Jämtin. “Höger”inriktade Thomas Östros ersätts med vänsterinriktade Leif Pagrotsky. Vänsterinriktade Ylva Johansson ersätts med den ännu mer vänsterinriktade Veronica Palm. Palm vill satsa på en politik som i ett koncentrat är mer av allt det som gjorde att (s) förlorade valet. Juholt är dock troligen tillräckligt klok för att se till att hon inte får som hon vill.