I Veckans Contra sågade vi Vattenfalls köp av det nederländska gasföretaget Nuon redan 2009. Det var ett antal holländska kommuner som gjorde lysande affärer på de svenska skattebetalarnas bekostnad.
I veckan har Konstitutionsutskottet granskat Nuon-affären. Så dags att göra det fem år för sent! Det tycks för oppositionen mest vara en fråga om att ge Maud Olofsson skulden för debaclet. Och visst ska hon ha den skulden. Men det är lite märkligt när de som älskar statliga företag står för kritiken. För det är synnerligen naivt att tro att någon annan representant för staten skulle ha skött statliga Vattenfalls affärer bättre. Tvärtom. Maud Olofsson är en av få, om inte den enda, ministern som under senare decennier haft erfarenhet av att leda företag innan de hamnade på ministertaburetten. Som VD för Hushållningssällskapet i Västerbotten skötte hon ett halvstort och halvprivat företag. Det är mer än vad man kan säga om alla andra ministrar.
Allt talar för att andra ministrar, inte minst sådana från den nuvarande oppositionen, hade skött det ännu sämre. Den expansive VDn för Vattenfall, Lars Josefsson, lyckades dupera hela det politiska etablissemanget och lyckades få pengar att göra ett företagsförvärv i en storlek som inget privatägt företag i Sverige klarat av. Det visar vilka risker det är att ha statliga företag, företag som plötsligt kan få uppdrag att uppfylla andra än ekonomiska mål. Vattenfall har ända sedan det grundades 1909 – av den moderate statsministern Arvid Lindman – varit ett politiskt skötebarn. Att ges uppdraget att bygga vattenkraftverk i Sveriges kraftrika älvar var något som inte ens staten kunde misslyckas med. Och nästa steg, kärnkraftsutbyggnaden, klarades lite förvånande också bra. Men sedan började det raskt gå utför. Vattenfall blev en jätte i smutsig kolkraft i Tyskland och Polen. Och kronan på verket när man för dubbla värdet köpte ett holländskt gasföretag.
Hade det varit någon privat aktieägare som gjort sådana affärer hade han eller hon själv fått ta straffet – följden hade blivit att en spelare hade försvunnit från marknaden och aldrig hade kunnat göra dumma affärer igen. Med staten som finansiär är det möjligt att fortsätta dårskapen. Visserligen med nya människor vid rodret. Men med samma omöjliga uppdrag att förena affärsverksamhet med politiska mål.
Nuon-affären är ett utmärkt exempel på att det är fel att staten ska bedriva kommersiella företag. Vattenfall borde säljas ut på börsen. Men för att lyckas måst man nog först göra sig av med de polska, tyska och nederländska fiaskona.
Contras synpunkter på Nuon-affären 2009 kan Du läsa på här.