Norge var länge världens näst största oljeexportör, men har nyligen knuffats ner till tredje plats av Ryssland. Norge har fyra miljoner invånare. Ryssland 150. Och den ryska ekonomin drivs av oljan. Den ryska valutan utvecklas med oljepriserna.
Så är det naturligtvis också för Norge, egentligen ännu mer. Den starka norska kronan förklaras av de höga oljepriserna. För oljan flödar fortfarande i strida strömmar och för överskådlig tid från Nordsjön och det finns mycket som ännu inte har undersökts i norr i Barents Hav.
Norge är idag – jämfört med Sverige – ett välmående land. De norska lönerna ligger långt över de svenska, och även om man justerar för att den norska kronans köpkraft i Norge inte är stort mer än den svenska kronans i Sverige, så har norrmännen en skaplig standard. Långt bättre än svenskarnas. Trots sprit-, mat- och bilpriser som verkar vara fullständigt orimligt höga för alla svenskar.
Politikerna väljer medvetet att sätta en extra tagelskjorta på norrmännen. Trots de enorma oljeinkomsterna till statskassan vägrar staten att sänka skatterna. Och det gäller även den nuvarande borgerliga regeringen, som förklarat att den inte kan sänka skatterna och att norrmännen inte ska räkna med bättre sjukvård. Oljeinkomsterna investeras istället i utlandet genom den statliga Oljefonden, för att eventuellt någon gång i framtiden kunna användas av senare generationers norrmän. Om pengarna inte spelats bort till dess. De gångna årens aktieinvesteringar har ju inte varit särskilt lyckosamma.
Ola Nordmann ska hållas kort, eftersom politikerna vill undvika en överhettad ekonomi och att icke-oljeindustri ska gå under. Men varför ska man med konstlade medel hålla en växelkurs för att göra ett land som Norge till en av världens stora inom tandborsttillverkning? Det kanske är trevligt för dem som jobbar i tandborstfabriken, men knappast meningsfullt för Norge som nation (och Jordan håller ändå på att flytta ut produktionen, trots de konstlade växelkurserna).
Räntan är högre än i resten av Europa, vilket husägare och industrier känner av. Den höga räntan har man för att motverka utflöde av investeringskapital från privata investerare (trots att staten genom Oljefonden satsar hundratals miljarder på utländska aktier). Staten kostar på sig en synnerligen generös och oekonomisk regionalpolitik, som gör att avlägsna isolerade byar kan hålla en servicenivå som i Sverige bara är aktuell i medelstora städer. Det kostar på.
Sjukvården är i ständig kris. Men det finns inte några resurser att satsa, eftersom oljepengarna inte ska få överhetta ekonomin.
Och så fortsätter det, den nya borgerliga regeringen driver vidare på Arbeiderpartiets gamla linje. De traditionella uppfattningarna om vilka partier som är värda att rösta på sitter djupt i Norge, men Arbeiderpariets interna konflikter har dock medfört att partiet rasat ner till under 20 procent. Störst och på frammarsch är Fremskrittspartiet, som i de senaste opinionsundersökningarna fått cirka 35 procent av sympatierna. Partiet anser att Norge har råd att sänka skatterna. Att man faktiskt ska använda sig av de enorma oljetillgångarna för att göra det bättre för norrmännen som lever idag. Regeringen och Arbeiderpartiet kallar den politiken för oansvarig. Och visst, skulle man släppa efter skulle staten inte kunna kontrollera så mycket av ekonomin som man gör idag. Ett nyligen avgånget svenskt socialdemokratiskt statsråd talade ju häromåret om Norge som den sista sovjetsstaten. Och det var alltså en socialdemokrat som sa så.
Det är svårt att förstå varför man ska tacka nej till de rikedomar som Naturen av en slump gett Norge. Men de norska partier som representerar 65 procent av opinionen (och 80 procent i senaste valet) vill ha det så.