avled i veckan hela 95 år gammal.
Contra var länge kritisk mot Mandela. Han hade fängslats och dömts till livstids fängelse 1963. Åtalet gällde bland annat planerat uppror. Han släpptes efter 27 år, 1990.
ANC 1963 var benäget att använda våld, Nelson Mandela själv hade grundat organisationens väpnade gren, Nationens Spjut. Organisationen hade också ett nära samarbete med Sydafrikanska Kommunistpartiet, som gick Moskvas ärenden. Det ursprungliga Sydafrikanska Kommunistpartiet hade grundats på initiativ av det sydafrikanska gruvarbetarfacket, vars främsta intresse var att utestänga svarta från att arbeta i gruvorna – de svartas inträde som gruvarbetare skulle sänka lönenivåerna menade gruvarbetarfacket (och det visade de sig ju ha alldeles rätt i). Men det var en senare variant av gruvarbetarfacket som lierade sig med ANC, då det redan fanns många svarta gruvarbetare.
Contras kritiska inställning till Mandela gällde så länge all information om honom filtrerades genom hans hustru Winnie. Hon framställde det som om Nelson var anhängare av urskillningslöst våld för att uppnå en förändring i Sydafrika. Winnie hade själv skapat ett gangsterband som kallades Mandela United Football Club. Ligan var bland annat ansvarig för mordet på 14-årige James Seipel, för vilket Winnie Mandela dömdes till böter! Winnie Mandela stödde kampanjen mot apartheidregimen genom så kallad “necklacing”. Misshagliga element inom och utom ANC brändes till döds genom att de fick ett bildäck runt halsen, ett däck som sedan tändes på. Brittiska The Guardian citerade henne: “med våra tändsticksaskar och halsband skall vi befria detta land.”
Nelson hade ägnat en stor del av sin långa tid i fängelse åt att studera juridik och statskunskap. Han kom ut som en förändrad man, inte alls den våldsanhängare som en gång hade dömts till fängelse.
Nelson fick nog av Winnies militanta inställning, separerade från henne efter två år på fri fot och satte stopp för necklacing.
Det fanns också goda skäl att säga nej till den bojkott-politik som förespråkades av många internationellt efter krav från ANC. Bojkotten fick negativa konsekvenser för den svarta befolkningen. Ett av de bojkottade företagen var det stora apelsinkooperativet Outspan, som då var världens största företag majoritetsägt av svarta. Det gick senare i konkurs som en direkt följd av bojkotten. Andra som drabbades var bageriarbetare som arbetade med oblattillverkning åt Svenska kyrkan. Det som en gång skapats som utvecklingshjälp slutade med att ett antal svarta fick sparken, sedan Svenska kyrkan anslutit sig till bojkottpolitiken.
Apartheid fanns inte i Sydafrika när Nelson Mandela engagerade sig politiskt. Det var en politik som infördes sedan britterna tappat kontrollen över Sydafrika och den afrikaans-talande (holländsk-ättade) folkgruppen skapat Nationalistpartiet som tog makten 1948. Arkitekten bakom apartheidpolitiken var Hendrik Verwoerd, som mördades 1966. Nelson Mandela visade sin avsky för mordet genom att 1994 åka på besök hos Verwoerds änka Betsie Schoombie. Det var också i samförstånd med en av Verwoerds efterträdare, F W de Klerk, som Nelson Mandela utvecklade en plan för införande av demokrati i Sydafrika. För det fick de bägge ett delat Nobels fredspris 1993.
Mandela fick Sydafrika att slå vakt om den fria företagsamheten, trots ANCs band till det Sydafrikanska Kommunistpartiet.
Mandela var mycket noga med att det nya Sydafrika skulle bli ett land för alla dess invånare. Vid sidan av besöket hos Betsie Schoombie var hans engagemang för det helvita sydafrikanska rugbylandslaget Springboks en viktig symbolfråga, särskilt sedan han hyllat laget i samband med att de vann VM på hemmaplan 1995. Hans inrättande av en Sannings- och försoningskommissionen innebar också att Sydafrika kunde gå vidare som ett nytt land utan att falla ner i en förödande hämndvendetta.
Det har dock successivt blivit allt sämre med tron på ett mångkulturellt Sydafrika efter Mandelas avgång som president 1999. Hans förste efterträdare Thabo Mbeki upprätthöll ämbetets värdighet och ansträngningarna att vara en president för hela Sydafrika. Sedan Mbeki utmanövrerades av nuvarande presidenten Jacob Zuma har respekten för den politiska ledningen sjunkit drastiskt. Senast har det avslöjats att Zuma försnillat 150 miljoner kronor av statliga medel för att bygga ut sin privata egendom, där han har haft sex fruar, flera älskarinnor och ett tjugotal barn bosatta. Också yttrandefriheten och domstolarnas självständighet sitter trångt i Sydafrika under den vänsterorienterade Zuma. Genom manipulationer av rättsväsendet har han kommit undan välgrundade anklagelser om korruption och andra brott och senast sparkades Alide Dasnois som chefredaktör för tidningen Cape Times. Cape Times hade skrivit om korruptionen i regeringen. ANC köpte tidningen och sparkade chefredaktören för att få tyst på historien.
Nelson Mandela gjorde en enastående insats för att skapa ett demokratiskt Sydafrika som aldrig föll ner i det våldsmoras som hade kunnat bli fallet. Men hans insatser var inte tillräckligt starka för att pålitligt konsolidera de demokratiska landvinningarna. De politiska framtidsutsikterna ser allt annat än ljusa ut.