I den politiska debatten och i media talas det numer ofta om “subventioner” av det som kallas “hushållsnära tjänster”. Tanken är att dessa tjänster ska belastas med lägre sociala avgifter, för att göra dem konkurrenskraftiga och för att göra det möjligt för fler att anlita städhjälp eller vad det nu kan vara. Det förekommer också tal om “subventionerade” datorer, när vissa företag erbjuder sina anställda att köpa datorer till förmånliga priser (när ett företag köper 1000 datorer på ett bräde och dessutom ofta garanterar krediter blir priserna självklart bättre än vad Svensson själv skulle kunna förhandla sig till).
Att tala om subventioner i dessa sammanhang är ett uttryck för hur hjärntvättat svenska folket blivit. Det är självklart ingen subvention om någon betalar fullt pris för städning. Vad det däremot är fråga om är att en intressent som egentligen inte har med saken att göra, skattmasen, kommer till insikt om att det inte blir några intäkter alls om skatterna är alltför höga. Det är inte ens från skattmasens utgångspunkt fråga om en subvention, det är fråga om en marknadsanpassning av priset. Bättre några små intäkter från affärer som redovisas öppet än inga intäkter alls från affärer som görs svart.
Sänkta skatter på hushållsnära tjänster är alltså inte alls skattesubventioner utan ett sätt att plocka av svenska folket ännu mer skatt.
Svenska folket behöver inte subventionerade tjänster. Alla ska självklart betala fullt pris för de tjänster de utnyttjar! Det är därför rätt att säga nej till alla förslag om subventioner! Men gå inte på politikernas och vänstermedias bluff om att en anständigare skattenivå är subventioner. Det är inte fallet.