Den som regelbundet lyssnar på Sveriges Radios talprogram kan inte undgå att notera den ständiga vänstervinkeln i nyhetsrapporteringen. Ofta slås rena propagandainslag upp med braskande rubriker. Alternativa förklaringar till dem som reportern fastslagit som sanna glöms bort. Gärna intervjuas någon politiker som ställs inför ett urval fakta, som bara kan ge ett svar (även om en fullständig redovisning av relevanta uppgifter mycket väl hade kunnat ge ett annat svar). Därmed blir det lätt så att det blir radion som driver sakfrågor och pressar fram politiska ställningstaganden. Journalister, som saknar all demokratisk och folklig förankring, blir viktigare makthavare än de valda ombuden för folket. Nyanseringar och alternativa synsätt saknas.
Visst ska det politiska etablissemanget granskas. Visst ska deras tvivelaktiga affärer dras fram i ljuset. Men för att skapa sensation dras också helt normala och hedervärda förhållanden fram, vinklas snett och presenteras för att skandalisera och driva kampanj.
Om detta skedde i konkurrens på lika villkor skulle inget kunna sägas emot. För om Dagens Nyheter kan ge en bild och Aftonbladet en annan finns det balans och frihet att föra fram alternativa modeller och påståenden (och på tidningsmarknaden finns ju även Contra, som har en helt icke-PK-linje).
Men i radio-Sverige finansieras Sveriges Radio rikligt med licensmedel. Så rikligt att det visat sig att de få kommersiella öarna i radio-Sverige inte förmår att gå med vinst på talprogram. Av det enkla skälet att resurstillskottet till Sveriges Radio är så stort per timme att ingen eller få kan konkurrera.
Den cirkus som rådde kring Sveriges Radios styrelse för några veckor sedan visar också att de politiska makthavarna inte är förmögna att tillgodose lyssnarna med det de borde leverera till dem som tvingas betala. Den gamla Sveriges Radio-styrelsen utsåg enhälligt Joakim Berner till VD. Det är det enda inflytande styrelsen har på programmen, eftersom den i övrigt enligt bolagsordningen inte får lägga sig i programverksamheten. All makt över det konkreta innehållet i programmen ligger på journalisterna och helt utanför styrelsens räckvidd.
Fackets styrelserepresentanter höll med den övriga styrelsen om att Joakim Berner skulle bli en bra VD. Men sedan det börjat blåsa PK-feministiska vindar mot Berner, vindar som fått uppbackning i den socialdemokratiska partiledningen, svängde plötsligt de (s)-märkta styrelseledamöterna och ändrade uppfattning i VD-frågan. De lokala fackföreningarna motsatte sig Berner och alltså skulle han inte bli VD. Vad lyssnarna tyckte spelade ingen roll, vad som spelade roll var vad den förra kommunisten Marita Ulvskog, nu med nöd och näppe (s)märkt kulturminister, ansåg.
Sveriges Radio blev en politisk cirkus. Det är fel att så ska vara fallet. Men den politiska cirkusens upplösning denna gång blev en komplett abdikation inför ett okontrollerat självstyrt radioföretag, där de som lyckats kapa åt sig anställningskontrakt får fria händer att producera program för att propagera för de egna åsikterna. Den ekonomiska styrkan för det företag som kan driva verksamhet med hjälp av licensmedel är så överväldigande att företaget aldrig blir utsatt för reell konkurrens.
Vi får en politisk överklass som utan någon demokratisk förankring på licensbetalarnas bekostnad kan bedriva en ensidig propaganda, som inte kan utmanas på grund av de ekonomiska realiteterna.
Detta är i grunden ett allvarligt hot mot det demokratiska systemet. “Public service” är en fara för demokratin. Den enda hederliga metoden, som inte kan angripas för att gynna vissa politiska syften, vid fördelning av radiofrekvenser är att upplåta alla frekvenser – inklusive de som nu innehas av public service – till den högstbjudande. Det var faktiskt partiet Ny Demokrati som genom sin vågmästarställning i Riksdagen drev igenom att just den principen skulle vara styrande för den verksamhet med kommersiell radio som pågår. Den nuvarande regeringen försöker montera ned det systemet genom att avskaffa den ekonomiska konkurrensen om sändningstillstånden och istället se till att all makt ska finnas hos Marita Ulvskog eller hennes efterträdare. Ett sådant system har inget – absolut inget – i ett demokratiskt samhälle att göra. Lika lite som den nuvarande uppbyggnaden av public service-radion med självstyrande grupper anställda som kan strunta i lyssnarna och ändå lyfta lön på licensbetalarnas bekostnad.