I flera sammanhang under senare tid har åtgärder vidtagits för att undersöka om det är möjligt att kompensera nationalsocialismens offer för åtminstone en del av de ekonomiska skador de led under Andra världskriget.
Det är bra, även om lite sent påtänkt eftersom nationalsocialismens offer – om de överlevde nationalsocialismen – i stor utsträckning numer har dött en naturlig död. Men arvingar finns det ju – ibland.
Nu är det ju inte bara den nationella socialismen som lett till ofattbara lidanden och ekonomiska förluster. Så drabbade även den internationella socialismen – kommunismen – miljoner och åter miljoner människor.
När svenska banker nu offentliggör listor över “herrelösa konton” är det intressant läsning. Det rör sig enbart om konton med utländska innehavare, eftersom innehavare i Sverige varit lätta att spåra. Innehavarna har haft någon form av koppling till Sverige. “Vanliga” förmögna personer som ville rädda undan pengar från kommunisterna eller nationalsocialisterna gjorde det vanligen genom att placera dem i USA eller Schweiz – inte i Sverige. Särskilt Schweiz var känt som en tillflyktsort för judiskt kapital från Tyskland. Visst finns det ett antal judar på listorna även i Sverige. Men de är inte många; det finns desto fler balter (inte minst letter) – personer som med största sannolikhet förts bort och gått under i Sibirien, eller inte vågat göra sina anspråk mot de svenska bankerna gällande, eftersom det skulle avslöja att de var kapitalister med kontakt med utlandet. I ett fall, där det herrelösa kontot nu hittat en ägare, var det fråga om en finsk man som stupade i kriget mot Sovjetunionen. Ytterligare ett offer för den internationella socialismen alltså!
Också försäkringsbolagen har angripits för att de inte betalat ut pengar till nationalsocialismens offer. Så kan nog ha blivit fallet i många fall. Men återigen har den internationella socialismen sin del av ansvaret. Det är framförallt de stora internationellt verksamma bolagen som fått känna av kritik (de svenska bolagen har nästan uteslutande varit inriktade på Sverige och berörs därför nästan inte alls). Ett av Europas största försäkringsbolag – under mellankrigstiden liksom idag – är det italienska bolaget Generali med huvudkontor i Trieste.
Bolaget hade under mellankrigstiden en rad dotterbolag i länder som Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien. Många av de försäkrade var judar, en folkgrupp som ju sedan länge varit internationellt inriktad och hellre än andra såg att de var försäkrade i ett internationellt bolag. Efter kriget beslagtog de nya kommunistiska myndigheterna i Östeuropa Generalis dotterbolag. De betalade inte ett öre i kompensation och förklarade att försäkringstagarna och deras efterlevande inte kunde räkna med att få någon ersättning heller. Det var ju bara rika kapitalister som var försäkrade och de kunde gott klämmas åt. Det är helt säkert så att det fanns många som aldrig fick ut försäkringsersättningar, som de var berättigade till. Både arkiven, bokföringen och tillgångarna försvann. Och i den mån de inte försvann fysiskt som en följd av krigshandlingar försvann de in i det kommunistiska systemet. Vem är idag ansvarig för att kompensera offren? Det är ju inte rimligt att Generalis nuvarande försäkringstagare eller aktieägare ska stå för kostnaderna för det de inte haft att göra med. Den tidigare generationens försäkringstagare och aktieägare har ju redan drabbats av att bli berövade stora tillgångar, de tillgångarna skall nu, menar somliga, tas ut en gång till.
“Rättsmedvetandet” säger att det istället är de stater som beslagtagit dotterbolagen som ska stå för hela kalaset. Men vilka är det som då får betala? Det är de människor som under femtio år försmäktat under ett kommunistiskt system och fått se sina egna liv tillödelagda av den internationella socialismen. Det är knappast rimligt att dessa offer ska betala en gång till för att deras förtryckare bar sig illa åt inte bara mot sina egna invånare utan också mot utländska försäkringsbolag.
Det finns dock personer i den gamla nomenklaturan som fortfarande har gott om pengar och som innehar maktpositioner än idag. Till exempel är den polske presidenten Alexander Kwasniewski av allt att döma god vän med ledande företrädare för den polska maffian i Sverige. Om rättvisan fick tala, vilket det tyvärr inte är mycket som talar för, skulle naturligtvis sådana skurkars pengar användas för att kompensera offren för både den internationella och den nationella socialismen.
De som hade pengar på bankkonton eller i försäkringar är ju för övrigt en försvinnande liten del av dem som drabbats av Andra världskriget. Fastigheter har bombats sönder. Företag har slagits i spillror och beslagtagits. Och efter kriget fördrevs tolv miljoner tyskar från sina hem, sina företag och sin egendom i Schlesien, Ostpreussen och Sudetenland. I bästa fall fick de några hundra mark för att starta ett nytt liv i Västtyskland. Några av de fördrivna var naturligtvis nationalsocialister. Men även fullblodsdemokrater och hedersmän som bekämpat det socialistiska barbariet drabbades lika urskillningslöst som de andra.
Det är bara att konstatera att det inte finns några lätta lösningar och knappast något sätt att idag kompensera offren – utan att det ska drabba andra offer.