Alltfler drabbas av nätcensur. Stora (amerikanska) bolag som står för infrastrukturen vad gäller sociala nätverk bestämmer med hänvisning till luddigt skrivna ”community-regler” att en viss person eller ett visst bolag inte längre ska ha tillgång till tjänsterna. Det kan verkligen gå till extremer som när USAs lagligt valde president med 80 miljoner följare på Twitter stängdes av.
En del försöker försvara nätverksföretagens beteende med att de är privata företag som släpper in vem de vill (och även stänger av vem de vill). Men så enkelt är det inte.
Vem som helst får skicka brev med Postnord (eller något annat postföretag). Vem som helst får ringa med telefonen. Att man använt brev eller telefon för att planera olagligheter gör inte att post- eller telefonföretagen får stänga av någon. Tvärtom, bolagen är strängt förbjudna att titta i breven eller lyssna på samtalen. Brott mot brev- eller telehemligheten straffas med upp till två års fängelse.
När Ikea var nya försökte den etablerade möbelhandeln stoppa dem. De krävde att möbeltillverkarna skulle sluta att leverera till Ikea för att få behålla de privata möbelhandlarna som kunder. Så småningom tvingades möbeltillverkarna av Näringsfrihetsombudsmannen att leverera till Ikea på samma villkor som till andra företag inom möbelbranschen (idag skulle nog ingen möbeltillverkare ens tänka tanken att inte leverera till en så fantastisk distributör som Ikea, tvärtom slåss tillverkarna om att få leverera dit, även om Ikea nu också bedriver en stor del av möbeltillverkningen i egen regi).
Banker är enligt EUs betaltjänstdirektiv tvungna att acceptera den som vill bli kund – även om vi har noterat att många banker ljuger potentiella (men olönsamma) kunder rätt upp i ansiktet när de begär att få öppna ett enkelt bankkonto och därtill kopplat betalkort. Det brukar bara ta ett par minuter att få banken att ändra sig om man visar upp en utskrift av betaltjänstdirektivet eller Finansinspektionens instruktioner i frågan.
När Sverigedemokraterna var på väg att slå igenom i opinionen vägrade flertalet banker att låta partiet öppna konto. Till slut talade Finansinspektionen om för bankerna vad som gällde enligt banklagstiftningen och sedan dess har de inte haft några problem.
Det finns något som i rätten kallas kontraheringsplikt. Den innebär ett förbud mot avtalsvägran (eller prestationsvägran) utan saklig grund. Den innefattar sålunda en skyldighet för exempelvis en näringsidkare att tillhandahålla sin prestation, en leverans, på normala villkor till var och en som efterfrågar den.
När en aktör har en rättslig monopolställning inom visst område föreligger i regel en kontraheringsplikt för aktören. Detta gäller framförallt offentliga inrättningar. Stat och kommun som tillhandahåller serviceverksamhet är normalt underkastade tvång att tillhandahålla prestationerna till i förväg fastställda villkor som skall vara objektivt lika för var och en som efterfrågar nyttigheten.
Det är emellertid inte ovanligt att ett företag eller annan aktör besitter ett faktiskt monopol eller annan stark dominerande ställning utan att inneha en rättsligt skyddad ensamställning. Även här torde i många fall aktören ha en kontraheringsplikt. Motiveringen härtill är densamma som vid en rättslig monopolställning, dvs att den som efterfrågar varan eller tjänsten normalt inte har något alternativ till förfogande. En allmän skyldighet till likabehandling får sålunda anses föreligga i dessa situationer.
Kontraheringsplikt är normalt också en följd av de konkurrensrättsliga reglerna som ytterst har till syfte att främja den fria konkurrensen. Vid tillämpning av konkurrenslagstiftningen kan konkurrensverket eller domstol ålägga företag i dominerande ställning säljåläggande om det på ett otillåtet sätt tillämpar olika villkor för likvärdiga transaktioner. Exempelvis kan ett överträdande företag därvid åläggas säljtvång (leveransplikt) att tillhandahålla ett annat företag en viss vara, tjänst eller annan nyttighet på samma villkor som de som erbjuds företag i övrigt.
(de fyra närmast föregående styckena har vi lånat från en PM från en advokatbyrå).
I Polen har justitieministern nyligen lagt fram ett lagförslag som innebär att det nätföretag som stänger av någon från tjänsten utan att det har stöd i polsk lag ska kunna dömas till upp till 8 miljoner zloty (mellan 15 och 20 miljoner kronor) i böter. Ett liknande förslag har nyligen lagts fram i North Dakotas lokala lagstiftande församling.
I USA finns det dock ett problem i en 25 år gammal federal lag, section 230 i Communications Decency Act. Enligt den kan inte ett nätföretag dömas för innehållet i det som förmedlas på nätet (lika lite som Postnord kan dömas till skadestånd för vad någon skickar i ett brev). Problemet är att i USA kombineras inte reglerna i section 230 med ett förbud för nätföretagen att lägga sig i vilket innehåll ett meddelande har. Tvärtom gäller ju för Posten stränga bestämmelser om att de inte får lägga sig i.
Donald Trump försökte för övrigt förgäves upphäva section 230 i sitt nionde och sista veto mot Kongressens beslut, det enda av de nio vetona som röstats ner med erforderliga två tredjedels majoritet i Kongressen.
Nätföretagens vägran att leverera är framförallt ett frontalangrepp på den grundlagsskyddade yttrandefriheten, men de är troligen också i strid mot gällande rätt. Men det krävs tålamod och mycket pengar för att göra den rätten gällande domstolsvägen.