År 2009 dog 22 svenskar i svininfluensan. Den hotande storepidemin och vaccinationskampanjen var 2009 års största nyhet (mätt som antalet gånger svininfluensan toppat förstasidan i de stora rikstidningarna). Media drev upp stämningen till en hysterisk nivå och alla svenskar skulle vaccineras – kvällstidningarna gav knep hur man skulle gå förbi köerna och skrev samtidigt skandalartiklar om dem som lyckades med detta. Några år senare vet vi att det var hundratals människor – främst ungdomar – som drabbades av svåra och livslånga biverkningar av vaccinationen. Det var i mediadrevet så bråttom att vaccineringen genomdrevs med ännu inte fullt utprovat vaccin. Politikerna hade inget val annat än att ordna med massvaccination. Socialdemokraterna försökte trots detta ta politiska poäng genom att driva linjen att staten (och inte landstingen) skulle stå för hela kostnaden på 3 miljarder. Ingen politiker vågade ta en självständig ställning, alla tågade patrullo i mediadrevets ledband. Vem är ansvarig på media för de misstag som begicks? Var kan vi utkräva ansvar nu?
År 2011 drev Dagens Nyheter en kampanj mot vårdföretaget Carema, som tagit över en eftersatt kommunal vårdanläggning (Råcksta sjukhus), ryckt upp den och döpt om den till Koppargården. DN publicerade bara en sida av saken och följdes upp av många andra media. Bara facktidningen “Dagens Samhälle” behandlade frågan seriöst. Följden blev att kommunen tog tillbaka Koppargården och att flera andra avtal som var på gång med Carema stoppades. Sämre vård för många blev följden. Allt på grund av politiska beslut som i en hast fattades inför ett rasande mediadrev. Media tog som vanligt inget ansvar för konsekvenserna av den egna misskötseln av sanningen.
År 2011 gick kvällstidningarna en gangsterkungs ärenden och spred en rad insinuationer om Kungen (den riktige kungen) och att det skulle finnas bilder på Kungen i komprometterande situationer. Efter månader av snaskiga skriverier kom bilderna fram och den av media vanligen så förtalade diskussionssajten Flashback kunde snart visa att det var bilder från en SvT-intervju med kungen som kopierats in på en annan film från en stripp-klubb. Smädekampanjen påverkade negativt allmänhetens inställning till Kungahuset och därmed grunderna för vårt statsskick. Ansvariga var i första hand media, gangsterkungen visste hur han skulle spela på dem och borde naturligtvis inte ha kunnat använda media som megafon om han inte kommit med mycket starka argument för sin sak. Han hade inga alls under det första halvåret och när han till slut skulle visa upp dem var det snart uppklarat att det var en förfalskning. Media tog varken individuellt eller kollektivt något ansvar för smutskastningskampanjen.
I en demokrati förenas befogenheter med ansvar. I dagens samhälle där media skaffat sig tolkningsföreträdet gentemot strykrädda politiker försvagas kopplingen mellan befogenheter och ansvar. De som varit avgörande för att beslut togs (av andra) och att falska uppgifter sprids saknar i praktiken ansvarstagande för sina gärningar. Detta är ett dilemma för demokratin och en sak som borde göra många chefredaktörer sömnlösa. Så är det dock inte. De ger sig istället glatt ikast med nästa drev på lika lösa boliner som många tidigare.