Ibland hörs märkliga uttalanden om sjukvård och sjukvårdspolitik. Uttalanden som bygger på vanföreställningar.
En del anser att det inte är etiskt att tjäna pengar på sjuka människor. Contras uppfattning är att det är en av de finaste uppgifter en människa kan ta sig för, att göra sjuka människor friska. Det är en samhällsnyttig insats som förtjänar en god ekonomisk belöning. Få klagar på höga läkarlöner, många klagar på låga sjuksköterske- och undersköterskelöner. Varför dessa yrkesgrupper ska kunna tjäna pengar på sjukvården och inte andra nödvändiga inslag som själva företaget och de som ser till att det drivs effektivt är svårt att förklara. Det har i flertalet fall visat sig att de privata vårdinstitutionerna uträttar mer i sjukvården än vad de offentliga gör för lägre kostnader. Genom att låta vinstdrivande företag ta över mer kan vi få mer sjukvård för pengarna! Här kan som ett radikalt annat sätt att finansiera sjukvården tas det traditionella kinesiska. Man betalade inte för att få vård utan för att vara frisk. Läkaren fick betalt av alla friska byinvånare, de som var sjuka behövde inte betala, för dem hade läkaren misslyckats med. Läkarens självklara uppgift var att se till att han fick betalt av så många som möjligt, dvs att alla blev friska!
En del tycker inte att det är etiskt med “gräddfiler” inom vården. Det finns de som vill förbjuda folk att betala för sin egen vård, alla ska stå i kö. Vanligen brukar det inte vara så mycket gnäll om de riktigt rikas och riksdagsmännens Sophiahemmet, desto mer om den halva miljon svenskar som har privata sjukvårdsförsäkringar. Den som är emot privat finansiering och “gräddfiler” är i själva verket emot att de fattiga ska få bra sjukvård. De rika kommer i ett system där de kan betala för alternativa vårdgivare att inte bara betala för sin egen sjukvård kontant utan dessutom en gång till genom skatten (och därmed i själva verket höja sin egen nettobeskattning till låginkomsttagarnas fromma). De kommer dessutom se till att det blir lediga vårdplatser i de offentliga vårdköerna. De både betalar mer och frigör resurser för de fattigas sjukvård. Det är djupt oetiskt att vara emot privata sjukvårdsförsäkringar och privat sjukvårdsfinansiering. Det motståndet kan bara gå ut över de svaga i samhället som får sämre och dyrare sjukvård!
Ibland (och särskilt de senaste dagarna) får vi läsa om dåligt skötta vårdinrättningar. Ibland privata, ibland landstingsdrivna. De privata vårdinrättningarna dras gärna fram i den politiska buskagitationen, men vanskötsel är sannolikt mer vanlig bland de offentliga vårdinrättningarna. Visst är det förskräckligt att det ibland sker vanvård och misskötsel av patienter och andra vårdtagare. Men vi måste ha klart för oss att detta i de offentliga vårdinrättningarna kan pågå i år efter år utan att något händer. I en privat driven vårdinrättning försvinner kunderna (vanligen är landstinget och/eller kommunerna kunder) från det ena året till det andra om verksamheten missköts. Att spara in på fel saker kostar leverantören kontraktet och det är alltså en mycket dålig strategi. Det bästa som ett företag kan göra är att engagera sin personal. Bonus- och vinstdelningsavtal är i sådana sammanhang inte att förakta. Stora effektiviseringar kan ofta uppnås genom att personalen bryr sig. Hur många missnöjda under- och sjuksköterskor ser inte till att stämningen blir dålig och att det blir mer kaffepauser än arbete? Samtidigt som de klagar på arbetsbördan eftersom de faktiskt måste jobba mycket under den tid de verkligen jobbar. Det finns mycket som går att göra genom att organisera bättre och engagera personalen bättre. Det finns exempel på privatiserade vårdcentraler som har trettio procent lägre kostnader än de motsvarande kommunala, samtidigt som patientnöjdhet och vårdresultat går i topp.