Myndigheter som handlar upp varor och tjänster ska följa Lagen om Offentlig Upphandling (LOU). Den har stiftats för att öka transparensen, för att motverka korruption och för att medborgarna ska få så bra och billig kommunal och statlig service som möjligt. Ett av de huvudsakliga korrektiven mot missbruk av upphandlingsförfarandet är att de förlorande anbudsgivarna kan överklaga beslutet. Ett sådant överklagande kan ofta dra ut på tiden, i värsta fall kan det bli förseningar på ett år eller mer när rättvisans långsamma kvarnar ska mala.
Det har visat sig att de offentliga upphandlarna är ganska usla på att genomföra sitt uppdrag. När moderna tjänster ska upphandlas krävs det ofta en sofistikerad bedömning av vilken kvalitet som erbjuds. Och en konsekvent uppföljning av att leverantörerna följer vad de lovat. Bägge de här parametrarna blir ganska skönsmässiga. Det händer också att den som handlar upp ställer upp krav som är skräddarsydda för ett visst företag. Man ska nämligen i upphandlingsuppdraget tala om vilka faktorer som tillmäts hur stor procentuell betydelse vid utvärderingen.
Den enda rejält pålitliga faktorn är priset. Kronor och ören är objektiva förhållanden som har en enhetlig måttstock. Om god kvalitet är att ytbeläggningen håller för x tunga lastbilar, eller att den klarar tjälskador efter y månaders tjäle i jorden kan alltid diskuteras. Vi har stött på upphandlingsunderlag där man gett extrapoäng för att anbudsgivaren sköter flera liknande uppdrag (för att man tror på samordningseffekter), medan andra upphandlingsunderlag i samma bransch get minuspoäng för samma sak, eftersom man kräver koncentration på det egna uppdraget! I bägge fallen förefaller det ha varit upphandlarens önskemål att upphandlingen skulle vinnas av ett visst företag, och man skapade skenbart “objektiva” kriterier för att uppnå det på skönsmässiga grunder önskade resultatet.
När det kommer till rättslig prövning framstår ofta de olika kriterierna som både luddiga och svårbedömda. Det enda de granskande domstolarna kan mäta objektivt är priset. Resultatet blir att de som handlar upp koncentrerar sig på just priset. Och så kan vi få brister i genomförandet bara för att upphandlarna inte förmår att mäta vad de är ute efter. Resultatet blir naturligtvis inte bättre om uppdragen genomförs i egen regi. Då finns det alltid personal som kan “runda hörn” och göra livet enklare för sig.
Det är en svår uppgift att mäta kvalitet på många av de uppdrag som handlas upp. För att vi ska få valuta för våra skattepengar är det dock nödvändigt att många myndigheter tänker om från grunden.