Det finns 300 myndigheter i landet. Ungefär. Ingen har nämligen lyckats räkna dem. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att försöka komma fram till hur många myndigheter det finns.
En del skulle vi klara oss utan. Och andra tycker man ägnar sina resurser åt mindre angelägna värv i ett i princip angeläget ansvarsområde.
Låt oss börja med det första. Myndigheter vars existensberättigande på goda grunder kan ifrågasättas. Datainspektionen (som Contra tidigare fick betala en särskild avgift för att vi skulle kunna hålla prenumerantregistret på en vanlig persondator – naturligtvis utan att Datainspektionen ens hade kunnat få titta på registret). Går man in på DIs hemsida hittar man att de senaste årens mer prioriterade ärenden rör om skolelever ska kunna få skolmat genom fingerstyrda tallriksautomater eller ej. En del skolor har velat stävja fusk med icke-elever som äter genom att eleverna tvingas visa kort vid matbespisningen, vilket är tidsödande och ställer till problem när kortet har blivit glömt hemma. De som så önskar – men bara de som så önskar – har istället fått registrera en förenklad version av sitt fingeravtryck (med bara 30 punkter, så att det inte ska kunna användas för att identifiera brottslingar) för att ur en automat få en tallrik. Datainspektionen stämde först Vetlanda kommun, som gav sig frivilligt och avskaffade systemet. Nu har man gett sig på Uddevalla och Lerums kommuner, som fört saken vidare till domstol. Tallriksautomaterna påstås vara olagliga personregister som kränker den personliga integriteten.
Syftet med Datainspektionen var ursprungligen att skydda medborgarna mot myndigheternas alltför omfattande snokande i medborgarnas privatliv. Men genom persondatorer och internet har förutsättningarna ändrats. Idag har alla “personregister” hemma i sin dator, när till och med löptext räknas som personregister, eftersom den är sökbar. Ett av Datainspektionens senaste påfund är därför att förbjuda delar av Släktforskarförbundets elektroniska anslagstavla “Anbytarforum”. Alla släktforskare i Sverige är inte etniska svenskar och därför har Släktforskarförbundet underlättat kontakter mellan dem som forskar på samma områden genom att indela anslagstavlan i olika sektioner. Eftersom det finns 500.000 inlägg på “Anbytarforum” kan en sådan indelning vara behövlig. En indelningsgrund har då varit etniska grupper, “valloner”, “judar”, “romer” och “resande” har varit de fyra sektioner som tagit upp släkter som sedan hundratals år funnits i Sverige. Inte minst “romer” och “resande” har varit flitigt besökta avdelningar, eftersom kyrkobokföringen har varit mycket bristfällig för dessa grupper och mer svårfunna noteringar i domböcker, kungliga brev, mönstringsrullor och liknande har kunnat ventileras. Också romer och resande har intresse att ta rätt på sina förfäders ofta ganska spännande bakgrund. Det har till exempel funnits ganska omfattande diskussioner av om “tattare” är en förvrängning av ordet “tatarer” eller om det har annan bakgrund. En del har kunnat påvisa hur tatarer kommit till vårt land och haft högt anseende på grund av sitt militära rykte. Det råder sedan delade meningar om de varit en, ingen eller all bakgrund för i Sverige bosatta tattare (resande). Den diskussionen är nu förbjuden av Datainspektionen som menar att det ska vara förbjudet att diskutera etnisk bakgrund även för personer födda på 1700- och 1800-talen, eftersom de kan kopplas ihop med nu levande familjer! Resultatet blir, som Släktforskarförbundets ordförande Ted Rosvall påpekat, att släktforskning blir förbehållet svenskar med vit arisk bakgrund, eftersom de kan sökas på annat sätt än genom att precisera den etniska bakgrunden, medan det etniska varit den mest framkomliga eller enda framkomliga vägen för somliga andra grupper av svenskar. Datainspektionens beslut är klart diskriminerande mot dem av våra landsmän som har judisk, romsk eller resandehärkomst.
En annan myndighet vars verksamhet i hög grad kan ifrågasättas är Finansinspektionen. Inte för att myndigheten inte behövs, utan för att man inte har förmåga att hålla ordning på den egna verksamheten och jagar de som misslyckats med den byråkratiska hanteringen istället för brottslingar. Det råder i Sverige förbud mot så kallad insider-handel. I en del andra länder anses sådan handel vara väl förenlig med en bra fungerande aktiemarknad, men Sverige har efter amerikansk förebild infört allt hårdare regler mot insider-handel. Det är en för staten och Finansinspektionen lönsam verksamhet, eftersom det utdöms hårda administrativa straff, knutna till omsatta belopp, straff som bidrar till att finansiera inspektionens verksamhet. De flesta som fälls är sådana som själva anmält sig som “brottslingar” genom att skicka in anmälan för sent – eller till fel adress.
Genom att ha egna undermåliga rutiner och felaktiga informationer kan Finansinspektionen öka antalet “brottslingar” och därmed sina egna intäkter. Fredagen den 28 oktober fick låsföretaget Assa Abloys VD Bo Dankis sparken. Samma dag, klockan 8.00 lades bolagets delårsrapport för tredje kvartalet fram. Vid sidan av rapporten var sparkandet av VD den stora nyheten som toppade alla nättidningar. Allt skedde i god tid innan Börsens öppnande klockan 9.00. En sparkad VD säljer av naturliga skäl sina aktier i boalget, så gjorde också Bo Dankis den 28 oktober. Påföljande vecka upptog Finansinspektionen en utredning mot Dankis (och några av hans kollegor i företagsledningen som sålde samtidigt) för brott mot insiderlagstiftningen. De var nämligen förbjudna att handla med aktien 30 dagar innan delårsrapporten samt själva rapportdagen. På Finansinspektionens hemsida står det emellertid att det är förbjudet att handla 30 dagar innan delårsrapporten och när de anklagade tillfrågas om de brutit mot bestämmelserna hänvisar de till att de kontrollerat vad som gällde på just Finansinspektionens hemsida – där det alltså står fel. Må vara att man naturligtvis kan begära mer av en börs-VD än av nötterna på Finansinspektionen. Det är så riktigt. Men man kan begära att Finansinspektionen att den inte lurar allmänheten för egen vinnings skull. Ansvarig på Finansinspektionen Mats Wilhelmsson uttalade sig i Dagens Nyheter när ärendet började utredas att det inte alls var säkert att Finansinspektionen skulle ändra sina falska uppgifter på hemsidan. Det är ju lagen som gäller. Inte Finansinspektionens hemsida. Sedan tidigare är det rättsligt prövat i högsta instans att information från en myndighet inte är myndighetsutövning och att det alltså är straffritt för en myndighet att ljuga hur mycket som helst, bara de beslut som fattas, inte den falska information som lämnas, kan vara grund för åtal om myndighetsmissbruk.
Ett annat ännu inte slutbehandlat ärende från Finansinspektionen rör också insiderhandel. Sådan ska anmälas på vederbörliga blanketter inom fastställd tid. När Finansinspektionen häromåret flyttade brydde man sig inte om att omgående ändra alla blanketter. En som handlat i laga tid och anmält i laga tid fick sin blankett returnerad av Posten, eftersom Finansinspektionen snålat med att begära eftersändning. När den efter någon vecka på Posten kom tillbaka var det för sent att anmäla en gång till, men det gjordes och den “försumlige” åtalades och fälldes för brott mot insiderlagstiftningen. Han hade skickat in anmälan på den av Finansinspektionen angivna adressen, men det var fel adress. Och i lagen står det ju att saken ska anmälas till Finansinspektionen… inte till vilken adress. Eftersom straffet sätts i relation till det omsatta beloppet rör det sig i det aktuella fallet om flera miljoner kronor. För att Finansinspektionen inte behagar förse allmänheten med användbara adresser. Sådan myndighetsverksamhet behövs inte.