av C G Holm
Det skulle onekligen vara intressant att se en helhetsbild av alla trådar som det dragits i bakom kulisserna för att pusha för alternativt motarbeta Mona Sahlin inför valet som socialdemokratisk partiledare. Den ena dagen släpper Mona-vännerna inom partiet uppgifter som gynnar henne och nästa dag kommer hennes fiender loss med det som talar emot henne. Medierna slickar lydigt i sig de köttbitar de kan få för att få fina rubriker. Alldeles uppenbart är att de inte tar fram något själva. De är redskap för olika motstridande krafter i Socialdemokratiska partiet.
En myt som spritts i media den senaste tiden är att Mona Sahlin skulle vara “höger”. Det är naturligtvis vänstern inom partiet (Carin Jämtin, Morgan Johansson med flera ruskiga typer) som spritt ut detta påstående, inte för att stoppa Mona Sahlin utan för att se till att de i utbyte mot ett stöd åt Mona Sahlin kan kapa åt sig en så stor del som möjligt av makten inom det verkställande utskottet. Mona Sahlin kommer säkert att betala med stöd för vänsterns hjärtefrågor. Själv har hon nog inga.
Mona Sahlin är så vitt jag kan bedöma vare sig höger eller vänster inom det socialdemokratiska partiet. Hon är ute för att ställa in sig för att hon tycker att det är trevligt att få stöd från olika håll. Av vad slag det vara må. Och hon är intresserad av att hålla sig väl med folk för att få makt.
En gång för många år sedan, det var på 1980-talet, deltog jag i en middag på Riksdagshuset med Sällskapet Politik och Samhälle. Jag hade Mona Sahlin till bordet och upptäckte att hon var mycket lättkonverserad och mycket snabb på att anpassa sig till den tankemässiga miljön i sällskapet där hälften var näringslivsfolk och mer än en fjärdedel var borgerliga riksdagsledamöter. De riktiga vänsterkrafterna inom (s) för att inte tala om (v) kom naturligtvis inte till så suspekta sammankomster som Sällskapet Politik och Samhälle. Men Mona Sahlin var där och det hedrar henne. Jag upptäckte genast att hon talade som vilken borgare som helst när det gällde näringspolitiska frågor och var lite förundrad över att en av socialdemokraternas kommande stjärnskott hade så rekorderliga åsikter. Det här var innan hon blev minister.
Jag hade ju svårt att tro att en socialdemokrat skulle stå för så vettiga ståndpunkter som Mona gett uttryck för på middagen – i sitt privata samtal med mig. Så jag specialbevakade henne en tid. När jag under de kommande månaderna gick på djupet i hennes politiska framträdanden upptäckte jag att hon alltid höll med den som stod för arrangemanget. När hon uppträdde på något fackföreningsmöte som refererades i en lokaltidning företrädde hon de mest rabiata gammalmodiga fackföreningsståndpunkter med hat mot kapitalism och företagande. Rakt motsatt mot vad jag hört från hennes egen mun några månader tidigare. Min slutsats var att hon höll med dem som det just för tillfället var lämpligt att hålla med och egentligen inte hade någon egen uppfattning, eller åtminstone inte en egen uppfattning som hon ville slåss för. Hon är på det viset mycket lik Fredrik Reinfeldt. Inga idéer om någonting annat än de som är lämpligast för att skaffa sig en maktposition och lite personlig uppskattning.
Det må vara att det är förtjänstfullt med pragmatiker i en del sammanhang. Men det är ingen ledare som står upp och visar färdriktningen. Vilket vi naturligtvis ska vara tacksamma för när det gäller valet till ledande poster inom Socialdemokratin. Eller ska vi det? Det kan ju betyda att viljestarka krafter inom partiet driver henne till beslut som är skadliga för landet. Man må säga vad man vill om Göran Persson, men han lät sig inte köras med för att vinna personlig uppskattning.
Vem är det då som ska konkurrera med Fredrik R om makten 2010? Hon har mycket skickligt lyckats få det till att hon slarvat med att köpa en Toblerone på statens bekostnad. Men det var inte en, utan TVÅ Toblerone. Därtill följande:
• Anlitade svart dagmamma (1990)
• Betalade inte TV-licens (1993)
(Varför försvann damerna Borelius och Stegö-Chiló från regeringen i höstas, är det någon som kommer ihåg?)
• Körförbud på bilen, som trots detta märkligt nog får parkeringsböter lite varstans (1993)
• Köpt varor (Toblerone bland annat, men mycket mer) och tagit ut kontanter på statens kreditkort. Det må väl ha varit om det redovisades ordentligt och betalades in innan staten fick räkningen, men hon hade så stor röra på sina affärer att det var först efter avslöjandet i pressen som hon gjorde rätt för sig (avslöjat 1995). Och det handlade inte om någon tia för ett par Toblerone utan om tiotusentals kronor. Hon förklarade bort kontantuttagen med att alla kunde väl den vägen ta ut ett förskott på sin lön när de behövde!!! Ganska långt från väljarkårens förhållanden kan man tycka (1995).
• Efter avslöjandet tog Mona Sahlin timeout och reste till det mycket dyra (särskilt då) badparadiset Mauritius i sällskap med familj och av staten betald assistent och två livvakter. Hon får sparken som minister, men lyckas komma tillbaka efter tre år (1998)
• Under mellantiden har hon drivit eget företag som hon i sedvanlig ordning har noll koll på. Företagandet består främst i att åka land och rike runt och hålla föredrag. Hon tar dock ut så mycket lön att företaget senare går i konkurs. Hon lever därmed upp till sin egen devis att det är häftigt att betala skatt eftersom konkursen gör att hon faktiskt betalat skatt och arbetsgivaravgifter på sin redan beskattade kapitalinsats i bolaget. Dubbel frivillig skatt alltså. Kan tilläggas att hon tydligen aldrig lärde sig hur höga arbetsgivaravgifter som belastar egna företagares arbete, eftersom konkursen enbart förorsakades av att hon tog ut för mycket i lön, eftersom hon uppenbarligen trodde att bruttointäkterna skulle räcka mycket längre än de gör med de skatter och sociala avgifter som hennes parti sett till att vi har.
• 32 obetalda parkeringsböter hos kronofogden (1999)
• Obetald restskatt på 30.000 kronor hamnar hos kronofogden (2000)
• Mona Sahlin glömde hemliga handlingar (utkast till propositioner) på bordet sedan hon varit ute med väninnan jopurnalisten Annica Hagström på innekrogen Spy Bar vid Stureplan (mitten av 2000-talet, oklart när, avslöjat 2006).
• Mona Sahlins dotter Ann-Sophie fick ett mycket eftertraktat praktikantjobb på Svenska Ambassaden i Washington. Jobbet var aldrig utlyst så som de statliga reglerna föreskriver (2006).