Inget parti fick mer än 50 procent av rösterna i valet i september. Det har faktiskt bara hänt två gånger i svensk historia att så blev fallet. Den ena gången var 1940, mitt under Andra världskriget, då alla partier utom Kommunisterna ingick i regeringen (S fick 53,8 procent av rösterna). Den andra gången var 1968, då riksdagsvalet hölls en månad efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien och regeringspartiet S fick 50,1 procent av rösterna.
Det har inte varit vanligt att Regeringen haft representation för majoriteten i Riksdagen. Det var inte så 2014–2018 då S och MP tillsammans hade 37,9 procent (138 mandat) av rösterna bakom sig, men ändå accepterades av Alliansen, som hade 39,4 procent (143 mandat). Tillsammans med V hade dock vänsterblocket 43,6 procent bakom sig – 164 mandat. Under större delen av tiden efter 1958 har regeringspartiet/regeringspartierna inte haft majoritet i Riksdagen.
En ren majoritetsregering satt mellan 2006 och 2010 (Reinfeldt I med 48,2 procent av rösterna, men egen majoritet i Riksdagen, 178 mandat). Mellan 1976 och 1978 (180 mandat) samt mellan 1979 och 1982 (175 mandat) hade Thorbjörn Fälldin en majoritet bakom sin regering. Mellan 1936 och 1939 samt mellan 1952 och 1958 hade regeringen också en majoritet av väljarna bakom sig (S och C). Det är svårt att förklara det i mandat, eftersom Sverige hade två kamrar i Riksdagen under den tiden. Med undantag för Fredrik Reinfeldts första fyraårsperiod och Thorbjörn Fälldins två regeringsperioder har regeringen ända sedan 1958 bara representerat en minoritet i Riksdagen.
Idag är det uppenbart att en regering inte kan få en majoritet bakom sig. Inte ens S+M skulle räcka (de skulle få 170 av erforderliga 175 platser).
Andra otillräckliga kombinationer är:
Alliansen 143
S+MP 116
S+L+C+MP 167
M+C+L+KD+MP 159
M+KD 92
Ingen av de sex nämnda partierna tycks ens tänka tanken att släppa in V eller SD i regeringen, så dem behöver vi inte ta hänsyn till i den här beräkningen, även om de representerar en betydande del av svenska folket (1,1 miljoner röstade på SD och 0,5 miljoner på V, sammanlagt 25,5 procent).
Det handlar alltså om att bilda en minoritetsregering. Om alla partier håller sina vallöften kommer det inte bli någon regering alls. Vilket mycket väl skulle kunna vara till fördel för Sverige och svensk ekonomi.
Men politikerna är naturligtvis intresserade av att styra landet och förr eller senare kommer det att hända något. Om inte annat blir det extraval sedan Riksdagen röstat nej till fyra statsministerkandidater. Många tror att det är först efter två eller tre nedröstade statsministerkandidater som partierna kommer att börja kompromissa för att slippa rösta nej till en fjärde statsministerkandidat och därmed tvinga fram ett extraval (där S och SD skulle vinna något och både L och MP riskera att åka ur Riksdagen, bara SD skulle känna sig tryggt med sådana utsikter).
Det kan tilläggas att två av regeringsalternativen har sin motsvarighet i närtid:
Den första kombinationen är Stefan Löfvens regering mellan 2014 och 2018 som hade 138 mandat, men förlitade sig på stöd från Vänsterpartiet, så att de kom upp till 157. Alliansen hade 141 mandat och accepterade regeringen så länge den lät sig styras av kommunisterna i bakgrunden. Sverigedemokraterna hade 49 mandat. I dagens läge skulle S+MP få 116 mandat och inkluderande Vänsterpartiet 144.
Den andra kombinationen är Fredrik Reinfeldts andra regering mellan 2010 och 2014 som hade 173 mandat bakom sig, men accepterades av de rödgröna som bara kom upp i 156 mandat. Sverigedemokraterna stod för återstående 20 mandat. Idag skulle en partikombination enligt Fredrik Reinfeldts modell få 143 mandat.
Sverigedemokraterna har 62 mandat.
Foto: Riksdagens talman Andreas Norlén. Foto Wikipedia/Holger Matzkau.