Under de gångna veckorna har smått hysteriska utfall gjorts mot Moderaternas nya programförslag, där det talas om moderaternas engagemang och viktiga roll när det gäller den allmänna rösträttens införande i Sverige. Av svårförståeliga skäl backade partisekreteraren Sofia Arkelsten från formuleringarna i programförslaget och hävdade att de var felaktiga. Så var emellertid inte fallet.
Först bör vi ha klart för oss att svenska folket har varit väl representerat i Riksdagen sedan 1400-talet – vid Riksdagen i Arboga 1436 var bönderna med. Vid representationsreformen 1866 avskaffades ståndsriksdagen och det blev istället allmänna val. Men bara de som betalade skatt var röstberättigade.
Det var en högerregering under Arvid Lindman som stod bakom förslaget om allmän rösträtt för män, som antogs av Riksdagen 1907. Och högern röstade för kvinnlig rösträtt när den frågan kom upp under en liberal/socialdemokratisk regering 1917.
Frågan om allmän rösträtt för män hade lagts fram tre gånger innan Lindman kom med sitt förslag. Först var det den partipolitiskt obundne statsminister Fredrik von Otter som kom med ett förslag 1902. Det röstades ner av Riksdagens bägge kamrar och nejrösterna kom från skilda politiska läger. Det var inte rösträtten som sådan man misstyckte till utan förslagets utformning. Fredrik von Otter avgick som statsminister sedan hans förslag röstats ned. Det blev en högerman som efterträdde von Otter, E G Boström. Hans viktigast uppgift var att lösa rösträttsfrågan. Han lade fram ett förslag 1904 som stoppades av liberalen Karl Staaff. Boströms förslag innehöll proportionella val och det misstyckte Staaff till, han var av uppfattningen att liberalerna skulle få större inflytande i ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar och gick så långt att han såg till att Boströms förslag röstades ner 1904. Följande år lade Boström fram ett liknande förslag, men han hann avgå innan det kom upp till omröstning i Riksdagen. Årets viktigaste fråga var inte rösträtten utan upplösningen av unionen med Norge och det var i anslutning till den som Boström avgick. Senare röstades han nya rösträttsförslag ner i Riksdagen.
Det blev ett par kortlivade regeringar under obundne Johan Ramstedt, högermannen Christian Lundeberg och liberalen Karl Staaf innan högermannen och amiralen Arvid Lindman blev statsminister 1906. Han lade fram det fjärde regeringsförslaget om allmän rösträtt för män. Nu med proportionella val i både första och andra kammaren och det förslaget blev antaget av Riksdagen 1907. Efter nytt val 1908 antogs så förslaget en andra gång 1909 och därmed var grundlagen ändrad och det rådde allmän rösträtt för män i Sverige. Lika rösträtt till Andra kammaren, men Första kammaren var sammansatt genom indirekta val, där ledamöterna valdes av landstingen och till landstingen rådde en graderad rösträtt, den som tjänade mer och betalade mer skatt fick fler röster (upp till 40 stycken).
Frågan om kvinnlig rösträtt var inte särskilt prioriterad av något parti. Däremot ville vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) avskaffa den graderade rösträtten till Första kammaren. Efter att vänstern fått majoritet i Riksdagen 1917 genomdrevs förändringar på den punkten och det kombinerades med införande av kvinnlig rösträtt. Högern förlorade valen 1917 stort, men den sittande statsministern från högern Carl Swartz hade planer på att försöka sitta kvar med hjälp av ett förslag om just kvinnlig rösträtt. Så blev det nu inte, kungen utsåg för första gången en statsminister på parlamentariska grunder och det blev liberalen Nils Edén, som var den som lade fram förslaget om kvinnlig rösträtt 1917. Det förslaget röstade högern för.
Olika regeringar lade fram fyra förslag om allmän rösträtt för män. De tre första förslagen blev nedröstade. Det första förslaget lades fram av den obundne Fredrik von Otter. De tre följande förslagen lades fram av högerregeringar. Den fjärde gången var det för första gången även liberaler och socialdemokrater som röstade för förslaget, som lagts fram av högermannen Arvid Lindman. Liberaler och socialdemokrater röstade nej till de första tre förslagen om allmän rösträtt!
En gång lade regeringen fram ett förslag om rösträtt även för kvinnor. Det var under liberale statsministern Nils Edén. Högern röstade för det förslaget.