Det finns verksamheter som har stordriftsfördelar. Bilfabriker är ett typexempel. För att en bilfabrik ska vara effektiv behöver den åtskilliga tusen anställda, som var och en är inriktad på sin lilla del av den färdiga bilen, eller på att få de många smådelarna att bilda en större enhet. Den färdiga produkten levereras sedan gärna till andra sidan jordklotet. Producent och konsument möts via en lång kedja av mellanhänder. Förtroende för produkten byggs upp genom marknadsföring och profilering – framgång i detta förutsätter naturligtvis att produkten rent tekniskt lever upp till förväntningarna. Ett typfall för när administration och organisation är centrala för att produktionen ska fungera.
Det finns andra verksamheter som inte alls har stordriftsfördelar utan tvärtom smådriftsfördelar. Ett exempel är vården, där produktionen sker i samma stund som läkaren möter patienten öga mot öga. Läkaren tar bara hand om en patient åt gången. Det finns inget löpande band. Det är genom den personliga kontakten patienten får förtroende för produktionen (vården).
Ändå försöker de ansvariga för vårdbudgeten bygga upp gigantiska administrativa apparater, som lånar både terminologi och organisationsmodeller från verkstadsindustrin. Sjukhus läggs ned och slås ihop i tron att det ska bli billigare. Det mest bisarra fallet är när två av landets största sjukhus, Karolinska och Huddinge, slås ihop till en administrativ enhet, trots att det är flera mil mellan sjukhusbyggnaderna. Tanken var att man skulle spara in personal. Resultatet blev att den totala personalstyrkan ökade. Byråkratiska rutiner och ifyllda blanketter blev vanligare på det personliga ansvarets och den personliga kreativitetens bekostnad. Skattebetalarnas pengar förslösas, patienterna blir mer missnöjda, liksom personalen. Ineffektiv stordrift ersätter effektiv smådrift.
Men de negativa effekterna stannar inte där. Sjukvården har traditionellt varit den offentliga sektorns bransch. Kommuner och landsting har stått för kostnaderna och administrationen har huvudsakligen varit en offentlig angelägenhet. Istället för att låta entreprenörer styra och effektivisera är det politiskt valda landstingspolitiker, som ofta kommer från helt andra verksamheter, som får det yttersta ansvaret.
När någon lyckas bra dras budgeten genast ner. Inte som i en privat verksamhet där det som är framgångsrikt expanderar.
En speciell aspekt på frågan är att den offentliga styrningen leder till en svår misshushållning med entreprenörskapet hos landets kvinnor. Det är först på senare år som man i begränsad omfattning privatiserat vissa små delar av vården. Men den stora kärnan är fortfarande byråkratiskt styrd. Med den starka kvinnliga övervikten i vårdyrkena får det till följd att vi misshushållar med de resurser i form av entreprenörskap som finns i den kvinnliga delen av befolkningen.