Med så särklassigt usla förtroendesiffror och så många grodor bakom sig är det inte att undra på att till och med miljöpartisterna fick nog av Åsa Romson. När Contra i oktober förra året frågade vem läsarna ville sparka av Miljöpartiets ministrar var Åsa Romson utom tävlan, eftersom hon var så självklar värsting. Tvåa blev Mehmet Kaplan. Bägge är borta ur regeringen i nästa vecka. På tredje plats kom Gustav Fridolin. Han hade nog kommit högre upp om läsarna då visste vad de idag vet om Gustav Fridolin. Mannen som krampaktigt försvarade både Mehmet Kaplan och Yasri Khan och som till och med sa att han inte skulle ha kandiderat till språkrör om han lyckats få Mehmet Kaplan att ställa upp. Fridolins grodor närmar sig raskt Romsons. Skillnaden är att de tidigare inte var så synliga, det tar tid att arbeta sig upp till en sådan position som Åsa Romson uppnått.
Så är då allt gott och väl? De två värsta avpolleterade. Nej, Miljöpartiet är ett parti vars politik är skadlig för Sverige och för svenskarna. Oavsett vilka som företräder partiet så är det dess politik som måste motarbetas. Regleringsivern saknar gräns och den ska gärna ske genom EU, som partiet till bara för några år sedan var principiell motståndare till. Industri och välståndsbyggande sitter inte högt i kurs hos Miljöpartiet och dessvärre har man lyckats med en del riktigt destruktiva åtgärder, som till exempel stopp för kalkbrottet i Ojnareskogen på Gotland, ett dråpslag mot det gotländska näringslivet, som är exceptionellt beroende av kalkutvinning och kalbearbetning. Eller kärnkraftsskatten som är på väg att slå ut 40 procent av landets elförsörjning.
Trots att partiet ger sken av att vara för “naturen” är dess politik i många avseenden inriktad på att göra livet outhärdligt för dem som bor på landet. Är det inte bensinskatter så är det rovdjurspolitik. Och vilken nytta har en riktig lantis av kollektivtrafiken? Signifikativt nog är det också på ställen som Södermalm i Stockholm som Miljöpartiet har sitt starkaste stöd.
Vid förra valet av språkrör för fem år sedan var Gustav Fridolin ganska självskriven, men media förväntade sig att Mikaela Valtersson skulle bli kvinnligt språkrör. När Åsa Romson valdes istället blev det klart besked om att Miljöpartiet är ett extremvänsterparti. Inom partiet har det tidigare funnits ganska många anhängare av marknadsekonomi och inte minst småföretagande. Det har dock blivit mer tunnsått med de åsikterna under senare år.
Dock finns det trots allt kvar viss skepsis mot centraliserade planhushållningslösningar kvar i partiet (utom om man kan kalla det för miljöpolitik förstås, då passar det bra med maktkoncentration till Bryssel). Därför är det oroande att det inom Socialdemokratiska partiet väcks tankar om att “återerövra” bostadsministerposten. Visserligen var Kaplan ett sällan skådat stolpskott vad gäller att skapa en fungerande bostadsmarknad (han trodde till exempel att det enda sättet att bli av med bostadsbristen var att bygga bort den, trots att det finns hundratusentals människor i landet som bor i för stora bostäder och som inget hellre vill än flytta till något mindre, om de inte skulle drabbas av så orimligt hög beskattning vid en flytt). En sosse på bostadsministerposten skulle leda till mer planhushållning och mer storskalighet. Den politik som misslyckats fundamentalt de senaste sjuttio åren.