År 2005 satsade de kommunala bolagen Skellefteå Kraft, Umeå Energi och Örnsköldsviks Energi på etanoltillverkning. De köpte bolaget Sekab från industriföretagen Domsjö och Akzo Nobel. De tre kommunerna ligger mitt i vattenkraftslandet, där det finns gott om billig energi. Umeälven är den tredje största vattenkraftsälven i Sverige, Skellefteälven den sjätte största. Umeälven svarar ensam för 12 procent av Sveriges vattenkraftsproduktion, Skelelfteälven för 6 procent. Kommunerna betalade 150 miljoner kronor för aktierna i Sekab.
Tanken var att utnyttja skogsråvara för etanolproduktion. De stora etanolsatsningarna i fjärran länder (Brasilien, USA, Kina med flera) inriktade sig i huvudsak på att omvandla grödor som kunde användas som livsmedel till etanol (i Brasilien socker, i USA majs). Följden blev snabbt stigande livsmedelspriser, särskilt i u-länderna, där råvarupriset är mycket viktigare för matpriserna än för oss i i-länderna, där det vi köper i butikerna är förädlat och därmed mer beroende av arbetslöner och kapitalkostnader i livsmedelsindustrin än av råvarurpriserna.
Det var lockande att hitta en annan råvarukälla för etanolproduktion och i Sverige fanns sedan hundra år traditionen att tillverka etanol av skogsråvara (även om den sprit vi dricker numer tillverkas av säd och potatis). Det finns mycket skog i de tre kommunerna och därmed goda förutsättningar att försörja etanolproduktion med skogsråvara.
Det fanns dock en hake med Sekab. Tekniken fungerade inte. Samtidigt gick etanolpriserna internationellt ner, när produktionen ökade. Det gick inte att använda den lokala skogsråvaran, ekonomin i satsningarna blev alltmer hopplös. Sekab började leta råvara på annat håll. En fabrik köptes i Polen. Den tillverkade etanol av jordbruksavfall. Kommunerna fick skjuta till 170 miljoner kronor för den satsningen. Det av norrländska kommuner ägda företaget satsade på att utreda etanoltillverkning i Tanzania, Mozambique, Ghana och Togo! De satsningarna kostade en bit över 100 miljoner kronor. Inte i u-hjälp utan i riskkapital från tre norrländska kommuner. Ytterligare 85 miljoner kronor har satsats i ett lika stort misslyckande i Ungern. Både i Tanzania och Ungern köptes mark för att bygga fabriker, men det blev inget av.
Sammanlagt har Sekab kostat 1,4 miljarder kronor, utan att producera etanol. Företaget har levererat stora mängder etanol, men den har köpts in från utlandet och i viss utsträckning processats i Sverige. De tre kommunerna har tillsammans 240.000 invånare, som varit med och betalat. Det är förbjudet för kommuner att satsa på industriverksamheter utomlands (och i de flesta fall även inom den egna kommunen). All verksamhet i Afrika är numera såld till förre VDn i Sekab, Per Carstedt. Han betalade en krona för alltihop.