Under de senaste dagarna har två strejker utbrutit. Det är två av de fem facken inom den militanta sammanslutningen “6F” som kräver bättre villkor än den övriga arbetsmarknaden. Trots att medlemmarna i flertalet av förbunden redan har högre löner än övriga LO.
“6F” bestod ursprungligen av sex fackförbund, Målarna, Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställda, SEKO och Transport. Transport har lämnat ligan, men konstellationen kallas fortfarande “6F”.
“6F” har kostat på hundratusentals kronor i en märklig annonskampanj långt innan avtalsförhandlingarna närmade sig sitt slut. “Nu vill dom sänka din lön för att höja sina egna!”. Det har aldrig varit aktuellt med att sänka några löner för dem som arbetar i 6F-företagen. Däremot har arbetsgivarna föreslagit lägre ingångslöner för dem som kommer in nya, för att underlätta för anställning av ungdomar och nyanlända. Hela 6Fs kampanj är alltså inriktad på klämma åt möjligheterna för ungdomar och flyktingar att få ett första jobb.
När strejkerna utlöses handlar det dock inte om ingångslönerna för oerfarna och lågutbildade. Den första strejken som utlöstes avsåg Målarförbundet. Arbetsgivarna har lagt fram ett förslag om att “mätningskostnaderna” bara ska belasta de arbeten som mäts. Mätningskostnaderna är förhållandevis höga och avser mätning av ackordsarbeten. Idag fördelas mätningskostnaderna jämt över hela målerisektorn, trots att bara en fjärdedel jobbar på mätbara ackord. Genom att sprida ut mätningskostnaderna även på dem som inte jobbar på ackord blir det två negativa effekter: För det första kommer det att ackordssättas onödigt mycket arbete (vilket är samhällsekonomiskt olönsamt), eftersom kostnaden för själva ackordssättningen och mätningen till tre fjärdedelar fördelas på arbeten som inte ackordssätts. För det andra innebär mätningsmodellen att de relativt sätt bättre betalade som är ackordsavlönade får en del av sina löner betalade av de relativt sämre betalade som inte är ackordsavlönade.
En mycket större strejk än målarstrejken är den som Byggnads startade den 12 april. Huvudkravet där är att Byggnads ska få 3,2 procent i löneförhöjning istället för de 2,2 som är överenskomna i tillverkningsindustrin och handeln. LO och Svenskt Näringsliv har sedan 1997 haft en överenskommelse om att tillverkningsindustrin ska vara löneledande i avtalsrörelsen, detta för att bevara Sveriges internationella konkurrenskraft. Vid några tillfällen har man kommit överens om att släppa fram vissa grupper som ansetts ha för låga relativa löner (till exempel sjuksköterskor och lärare), men i övrigt har man hållit sig till “märket” på hela arbetsmarknaden. Modellen kan inte beskrivas som annat än en succé. Under perioden 1975–1997, innan modellen infördes var löneökningarna noll. Visserligen var de nominella löneökningarna höga, något år över 10 procent, men inflationen åt upp hela löneökningen! Sedan 1997 har lönerna ökat realt med 60 procent!
Inför årets avtalsrörelse kunde LO inte i förväg komma överens om att hålla sig till den gamla modellen. Men sedan tillverkningsindustrin som vanligt gått ut först och bestämt takten hakade handeln omedelbart på. Det såg ut att kunna bli en fungerande avtalsrörelse. Tills Målarna och Byggnads bestämde sig för att strunta i det som tidigare varit standard och gå sin egen väg.
Det är lite oklart vart Byggnads vill komma. När media gått ut på arbetsplatserna har de strejkande olika förklaringar till varför de strejkar. En del hänvisar till frågor som löstes vid förra avtalsrörelsen, en del vill slå vakt om ackorden och andra talar om de 3,2 procenten. Byggnads har sagt nej till två bud från de opartiska medlarna, som tillsätts av staten för att medverka till att upprätthålla freden på arbetsmarknaden. Byggnads har valt en för förbundet “billig” strejk, som omfattar några tusen personer (som får konfliktersättning från Facket). Mellan tio och tjugotusen står utan arbete, eftersom de inte får hjälp av byggkranar, betongbilar och annat för att hålla byggets övriga delar igång. Arbetsgivarna hotar nu med lockout, för att tvinga facket att betala ersättning till alla som inte kan jobba. Och då vill Byggnads trappa upp strejken ännu mer.
Utvecklingen är olycklig för svensk ekonomi, för byggindustrin där det förvisso finns behov av nya bostäder och för tilltron till fackföreningsrörelsen som en ansvarstagande faktor i samhället. Här har de mest militanta tagit över rodret i några viktiga fackförbund.