Det finns en tendens till centralisering och ökad politisk kontroll av statsapparaten. Det är en betänklig utveckling som leder till ett sämre Sverige.
Den svenska statliga administrationen har sedan 1600-talet kännetecknats av det oberoende ämbetsverket, som utför administrativa uppgifter med byråkratiska metoder och utan direkt politisk inblandning. Men inom ramen för de lagar, förordningar och direktiv som fastställs av regering och riksdag.
Många statliga (eller kvasistatliga) har haft en decentraliserad verksamhet med lokalt ansvariga ledningar med hög kompetens och liten politisk inblandning. Det har inneburit att metoder och resultat varierat något mellan olika delar av landet. Ibland har det också funnits suboptimeringar (ett exempel Försäkringskassan i Örebro anställde en man för att jaga bidragsfuskare, han drog in sin månadslön många gånger om varje vecka. Men alla sparade pengar hamnade hos Riksförsäkringsverket i Stockholm, den för Örebros försäkringskassa olönsamma, men för samhället lönsamma, tjänsten drogs in). Att metoderna varierat något mellan olika delar av landet har varit en utmärkt experimentverkstad för att pröva sig fram till vad som är bra och dåligt. Bara i konkurrens mellan olika verksamheter kan den viktiga processen med varierande framgångsvägar leda till framsteg. I den centraliserade apparaten är det bara den högsta chefens uppfattning som blir styrande. Och det finns bara en högsta chef.
Några exempel på centraliseringen. Domstolarnas administration sköts numer av Domstolsverket i Jönköping. De regionala försäkringskassorna har slagits ihop med Riksförsäkringsverket. Länsarbetsnämnderna är bortrationaliserade till en samlad central enhet. Samma har skett med de lokala skattemyndigheterna, som nu är inordnade i en gigantisk central administration.
Det beklämmande är att de högsta posterna i dessa nya centraliserade gigantiska organisationer bekläds av politiker. Ofta misslyckade politiker, som gjort sig omöjliga i det politiska livet. Eller som efter ett långt och strävsamt liv i partiets (vi behöver väl inte säga vilket partis?) tjänst behöver en lukrativ och lugn post innan det är dags för pension.
Centralisering leder inte nödvändigtvis till rationaliseringar. Det finns lika mycket smådriftsfördelar som stordriftsfördelar – vilka som tar överhanden är beroende av vilken verksamhet det är fråga om. Centralisering leder ofta till att beslut fattas av högsta chefens oerfarna assistent istället för av erfarna människor med kompetens närmare dem som beslutet berör.
Centraliseringen leder också till en utarmning av regionala kompetensen i så måtto att det blir färre personer runt om i landet som driver självständig verksamhet på eget ansvar. Basen för den för samhället så viktiga småföretagsamheten undermineras genom själva strukturen på statsapparaten.
Centraliseringen gör det också möjligt att politisera verksamheten mer, på bekostnad av både effektivitet och oväld.
(att allt inte är gott heller i det privata näringslivet visas av att stavningskontrollen i ett av storföretaget Microsoft levererat program säger ja till ordet stordriftsfördelar, men nej till ordet smådriftsfördelar, vid en körning av texten ovan)