Alla ledande personer i det kinesiska kommunistpartiet har ett direkt personligt ansvar för det som skett i Kina de senaste femtio åren. Ingen är ju så ung att de kunnat undgå ansvar ens för det som skedde i början av perioden.
Den höga åldern på de kinesiska ledarna visar för övrigt en av det kommunistiska systemets svagheter. Om än en av de mindre. Det finns ingen naturlig mekanism för byte av makthavare. De som lyckas styra en senil galjonsfigur bakom kulisserna kan ha den verkliga makten utan att ens vara kända av de styrda. En gammeldags diktatur har åtminstone ett namn som kan göras slutgiltigt ansvarig för brotten. Skurken må sedan heta Papadopoulos eller Somoza. I det kommunistiska systemet kan den skurk som visas upp för massorna ha förvandlats från chefsskurk till zombie – som Brezjnev, Mao eller Deng. Men en gång i tiden har även dessa zombies varit ansvariga för brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Deng studerade redan på 1920-talet politik i Moskva och kom tillbaka till Kina 1927. Han var redan då engagerad i kommunistpartiet, som 1949 skapade världens hittills blodigaste diktatur, en diktatur som om man ser till antalet dödsoffer får de romerska kejsarna, Stalin och Hitler att framstå som enkla dilettanter. Ända sedan 1945 var Deng medlem i kommunistpartiets centralkommitté och därmed ansvarig för den politik som ledde till 100 miljoner kinesers död. Under två korta perioder på 1970-talet, när ännu värre typer än Deng hade makten, var han placerad i maktlösa sidopositioner. Men under större delen av de senaste 50 åren har han haft en central position i partiet. Han har kraftfullt stött jordbrukskollektiviseringen, förtrycket av de intellektuella och regimkritikerna och “det stora språnget framåt”, som bara det kostade 20 miljoner människor livet. Mer spektakulärt under senare år var att det var Deng personligen som gav ordern om massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking den 4 juni 1989, då hundratals demokratiförespråkare kallblodigt sköts ned inför världspressens kameror. Många fler, ja tiotusentals gånger så många, har försmäktat i det tysta i Laogai-systemet (de kinesiska koncentrationslägren), i klostren i Tibet, skjutits inför tiotusenhövdad publik efter summariska “rättegångar” eller dött av svält i följderna av det katastrofala kommunistiska system, som under decennier fått Dengs lojala stöd och som först på senare år luckrats upp något. Men än idag är Kina en kommunistisk diktatur utan de mest elementära mänskliga friheter. Människor kastas i koncentrationsläger och skjuts på lösa grunder och snart ska detta system få ytterligare fem miljoner Hongkong-kineser att förtrycka.
Stabilitet kallas det av somliga svenska politiker.
Skam åt dem.
Vill Du läsa mer om kommunisternas brott mot det kinesiska folket rekommenderar vi skriften Kommunismens offer i Kina, som skrivits av Richard Walker på uppdrag av den amerikanska senaten och som sammanfattar brotten på endast 36 sidor. En annan bok som tar upp frågan är Simon Leys: Kinesiska skuggbilder, skriven av den före detta belgiske kulturattachén i Peking, som senare blivit professor i kinesiska språket och litteraturen vid Australian National University i Canberra.