Enligt den klassiska maktdelningsläran ska lagstiftande, verkställande och dömande verksamheter vara åtskilda. Riksdag, regering och domstolsväsende.
Det är en bra tanke, där dock Sverige ofta varit dåligt på att leva upp till principen. Den verkställande makten har alltför ofta styrt som den vill med både riksdag och domstolar.
En konsekvens av detta är att medborgaren har svårt att få rätt mot den som sitter på den verkställande makten. Domstolen som ska pröva den enskildes rätt är alltför ofta bara en förlängd arm för regeringsmakten.
Mer än tydligt blir detta när enskilda rättssubjekt råkar i ekonomisk konflikt med statliga intressen. Det finns exempel på hur Skatteverket satt företag i konkurs med hänvisning till ej lagakraftvunna skattekrav och sedan sett till att konkursförvaltaren beslutar att inte driva skatteprocessen vidare. Om det är ett aktiebolag det är fråga om är det fullt möjligt att på detta sätt stjäla alla tillgångar i ett företag med hjälp av skattekrav som vid en rättslig prövning skulle visa sig vara ogiltiga. Men saken prövas aldrig, eftersom den som ägde och drev aktiebolaget berövas rätten att agera i dess namn, sedan skatteverket tagit över.
En parallell historia gäller nu för Carnegie, ett av de större oberoende finansiella företagen i landet. Carnegie bestod av ett moderbolag och två dotterbolag. Dotterbolagen var dels en bank, dels ett försäkringsmäkleri. Finanskrisen kombinerat med tidigare företagsledningars misstag ledde till att Carnegies bank fick stora problem med finansieringen tidigare i höstas. Så vitt kan bedömas skulle banken dock ha betydande finansiella nettotillgångar med en normalt fungerande kreditmarknad. Nu fungerade inte kreditmarknaden normalt och Carnegie tvingades ta emot en finansiell livlina med stöd från staten (sådant stöd har även getts till Kaupthing Bank och Swedbank, samt erbjudits övriga tre storbanker). I utbyte mot en finansieringsmöjlighet pantsatte moderbolaget i Carnegie de två dotterbolagen till staten. Mot bakgrund av tveksamheter i Carnegie-bankens hantering av en viss låneaffär beslöt Finansinspektionen att dra in Carnegies banktillstånd, varefter staten gjorde anspråk på panten och tog över Carnegies två dotterbolag, dvs alla tillgångar som moderbolaget hade. Enligt gällande rätt ska den som tar över en pant avveckla den på bästa sätt och sedan leverera överskottet till den som hade ställt panten. Med tanke på de två dotterbolagens tillgångar skulle det bli en bra slant till ägarna, visserligen bara en mindre del av värdet på aktierna någon vecka tidigare, men utan tvekan ett rejält överskott.
Men det ena dotterbolaget var en bank som saknade tillstånd att bedriva verksamhet. Dess enda värde var vad som kunde fås ut om man avvecklade alla tillgångar. Värdet på själva bankverksamheten var noll. Värdet på en fungerande organisation, kompetent personal, ett gott varumärke och en stor kundstock var också bra nära noll – om man inte hade tillstånd att driva bankverksamhet. Tre minuter efter att Finansinspektionen hade dragit in tillståndet var panten ianspråktagen av staten och därtill överförd från Riksbanken (som inte får driva egen affärsbanksverksamhet) till Riksgälden. Finansinspektionen beviljade Carnegie-banken nytt tillstånd att driva bankverksamhet. En verksamhet som fortsätter för fullt.
Staten har låtit meddela att när Carnegies dotterbolag nu avvecklas ska panten redovisas till moderbolaget med det värde som gällde under de tre minuter då tillstånd att driva verksamhet saknades.
Ägarna till moderbolaget (huvudägaren var helt nytillkommen och hade just börjat röja upp bland de brister som fanns i banken, de hade inget som helst ansvar för de misstag som begåtts tidigare) menade att det var fel att dra in banktillståndet. Om de har rätt eller fel kan vi låta vara osagt. Saken borde avgöras i domstol. Därför har moderbolaget i Carnegie överklagat beslutet att dra in tillståndet för banken. Detta överklagande har avvisats av förvaltningsdomstolen med hänvisning till att moderbolaget inte har med saken att göra, ett överklagande skulle ske av dotterbolaget. Men i dotterebolaget hade panträttshavaren (staten) på en vecka bytt ut styrelse och företagsledning och den nya styrelsen, med en VD för en AP-fond i spetsen, är inte alls intresserad av att driva processen. Saken kommer alltså inte att prövas rättsligt.
Sammanfattningsvis. Staten drar på diskutabla grunder in tillståndet för ett företag att bedriva verksamhet. Staten tar över hela verksamheten och sedan man gjort det beviljas på nytt tillstånd att driva verksamheten. Med hjälp av juridiska spetsfundigheter och kontrollen över panten nekas de tidigare ägarna rätten att ens få det ursprungliga beslutet att dra in tillståndet rättsligt prövat. Och när det gäller redovisning av pantrealisationen tänker staten bara redovisa det blygsamma värde på panten som gällde under de tre minuter som tillståndet var indraget.
Det är ett förfarande som inte är värdigt ett rättssamhälle.