De två största partierna i Sverige har ledare för vilka makten i sig är det viktiga. Inte vad makten används till.
Vare sig Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt förefaller ha någon nämnvärd ideologisk övertygelse. Eller några långsiktiga samhällsvisioner. Göran Persson är dock övertygad om att det är bäst om han får sitta kvar vid makten. Medan Reinfeldt har en motsvarande övertygelse att det vore mycket bättre om statsministern hette Reinfeldt.
Göran Perssons politiska program är svårgripbart. De gamla socialistiska målen är glömda och även Göran Persson lär väl idag inse att ett socialistiskt samhälle är den snabbaste vägen till det nationella fattighuset. Eftersom han inte har några mål och inte någon egen majoritet måste han köpa stöd. Det stödet kommer från två små extremistpartier, vars politiska program är helt främmande för 90 procent av det svenska folket. Men bägge partierna har skickligt utnyttjat sin position för att genomföra det ena extremistiska förslaget efter det andra. Den gröna “skatteväxlingen” kostar samhället miljarder i ineffektivt resursutnyttjande. Biltullarna i Stockholm kostar 3 miljarder och införs trots att det finns en förkrossande majoritet mot dem. Sveriges industri, som en gång byggdes upp på att vi var ett lågprisland för energi, tvingas betala bland de högre energipriserna i Europa på grund av att välfungerande kärnkraftverk stängs och för att marginalkraften idag består av dansk, östtysk och polsk kolkraft. Kommunisterna ges i den senaste budgetöverenskommelsen vetorätt mot svensk flygindustris framtidsprojekt. Trots att det tidigare var så att Göran Persson uttalade att försvars- och utrikespolitik inte ingick i förhandlingsutrymmet med småpartierna, kan de idag genomdriva sin linje också i de frågorna. Till och med Göran Perssons en gång så positiva inställning till Israel raseras på grund av påtryckningar från de två småpartierna – och möjligen Göran Perssons tanke att det finns muslimska röster att hämta (vilket är feltänkt, en betydande del av flyktingarna från Mellanöstern är kristna eller sekulära som flytt undan muslimskt förtryck, det är de flyktingarna som är bäst integrerade i det svenska samhället och som mest sannolikt är de som kommer att rösta – en rak och principfast kritik mot de muslimska regimerna i Mellanöstern skulle vara en röstmagnet just i flyktingkretsarna).
Göran Perssons avsaknad av politiska visioner och politisk ryggrad öppnar möjligheten för två småpartier att genomdriva en politik som är den svenska folkmajoriteten främmande. Och ett tredje parti står på lut och vill utnyttja en liknande position för att driva igenom sin extremistiska feministiska linje. Sverige är värt en bättre politisk ledning.
Men är alternativet Reinfeldt bättre? Fredrik Reinfeldt saknar också en egen kompass. Han har uppenbarligen analyserat väljarbasen enligt följande: Det går inte längre att bygga en majoritetskoalition på de krafter som arbetar i den privata sektorn. En majoritet av väljarna är pensionärer, kommunalanställda eller bidragstagare. Reinfeldt satsar då på att vinna de grupper som trots allt arbetar och håller igång samhället – även om det sker med skattemedel. Han testar den ena modellen efter den andra, men när man saknar ideologisk ryggrad blir man lätt ett offer för Perssons populistiska retorik. Reinfeldt byter till ständigt nya åsikter och hamnar på en alltmer traditionell socialdemokratisk linje. Frågan som väljarna kan ställa sig är självklart om inte socialdemokraterna är bättre på att vara socialdemokrater än moderaterna.
Vi kan dock dra slutsatsen att de två största partierna leds av personer som inte egentligen är politiskt intresserade, utan intresserade av makt. Den ene har visat att han inte tvekar att låta extremisterna styra landet bakom kulisserna, bara de formella positionerna reserveras för socialdemokraterna så spelar det ingen roll vilken politik som förs. Den andre har ännu inte visat vad han skulle vara beredd att göra om han fick chansen att ta makten. Att han skulle driva en fast politisk linje är i alla fall inte att vänta sig.