Brexit var en tydlig indikation på att EUs medborgare inte vill se mer bestämmas i Bryssel. Och det har EU lovat oss sedan länge. En viktig grundpelare för EU har varit subsidiaritetsprincipen. Besluten ska fattas på så låg nivå som möjligt. Hellre på nationell än europeisk nivå, hellre på regional än nationell nivå, hellre på lokal än regional nivå. Eller kort sagt hellre i Blomstermåla än i Bryssel.
Utfallet i Brexit-omröstningen har i mycket denna förklaring, britterna ville bestämma själva. De brittiska väljarna gillade inte att fler beslut fattades i Bryssel och att europeiska domstolar fattade beslut som tog över beslut som fattats av den brittiska regeringen eller det brittiska parlamentet.
Den centrala EU-byråkratins svar har varit att ännu mer stärka Bryssels makt. Jean-Claude Juncker och Donald Tusk svarar på väljarnas missnöje med att kräva ännu mer av det som väljarna är missnöjda med. De vill till och med att mellanhavanden mellan EU-medborgare och Storbritannien ska handläggas av europeiska domstolar även när Storbritannien lämnat EU.
EU (Tusk och Juncker) kräver också att länder som Polen och Ungern ska underkasta sig Bryssels diktat. Trots att regeringarna i Warszawa och Budapest är demokratiskt valda hotas de av sanktioner för att inte vara demokratiska nog. Vad gäller Polen har Bryssel kritiserat på att man gjort sig av med övervintrande kommunister i landets författningsdomstol och infört en metod att utse domare i författningsdomstolen som inte permanentar det kommunistiska inflytandet. Bryssel klagar på hur polackerna utser sin egen författningsdomstol, men tiger still om att Sverige inte ens har en författningsdomstol. Tusk representerar själv inte EUs folkvalda utan EUs regeringar (Juncker är däremot vald av Europaparlamentet). Flera länder i östra EU har befolkningar som är missnöjda med att Bryssel lägger sig i politiska frågor som de anser att de borde få sköta själva, men de är tacksamma för att EU har ställt upp med ekonomiskt stöd för att röja upp efter de skador som kommunismen förorsakade. Ungefär som svenska bönder uppskattar det generösa ekonomiska stödet från EU, trots att Unionen lägger sig i mycket som man tycker att Sverige, landsting, kommuner eller bönderna själva kunde besluta om.
Nyligen har EU (ministerrådet) beslutat om att inrätta “den sociala pelaren”, det vill säga EU ska börja ägna sig åt sociala frågor, något som hittills varit förbehållit de enskilda medlemsländerna. Överenskommelsen ska undertecknas i Göteborg den 17 november och Sverige har varit pådrivande. Det handlar om att centralisera besluten och bygger på att det i princip ska råda samma grundregler i Malta, Bulgarien, Tyskland och Sverige. Så långt från subsidiaritetsprincipen man kan komma. Ett konkret inslag är ett nytt så kallat utstationeringsdirektiv, som innebär att medborgare som arbetar i ett annat medlemsland ska underkastas värdlandets och inte hemlandets regler, även om de arbetar åt ett företag som är verksamt i hemlandet. Hittills har motsatsen gällt och den socialdemokratisk-fackliga kolossen i Sverige är naturligtvis starka anhängare av denna förändring, som ska minska antalet utlänningar som arbetar i Sverige och konkurrerar med svensk arbetskraft (en helt annan sak är att utlänningar – icke-EU-medborgare som bor men INTE arbetar i Sverige – ska kunna fortsätta att leva på svenska skattebetalares bekostnad).
Det finns de som vill att EU ska samordna skattepolitiken också. En del svenska socialister drömmer om att hela EU ska ha svenska skatter…
Och de tidigare EU-motståndarna i Miljöpartiet är nu de varmaste EU-anhängarna i Sverige. De ser EU som en chans att få igenom alltmer utvecklingsfientliga miljöregleringar på europeisk nivå. Fattas besluten tillräckligt långt från medborgarna kan även de dummaste beslut gå igenom.
Reaktionen på Brexit och missnöjet i delar av Östeuropa borde få EU att gå tillbaka till subsidiaritetsprincipen. Men istället gör man tvärtom. Chefsarkitekt bakom den politiken är Jean-Claude Juncker. Vald med stöd från svenska moderater och kristdemokrater.
Foto på Berlaymont: Andersen Pecorone, Wikipedia