Sverige har kommit in i en för en demokrati förödande ekonomisk kniptång. Majoriteten av svenska folket lever på skatter – skatter som i slutänden ska betalas av minoriteten. Majoriteten av den röstberättigade befolkningen har staten och kommunerna som huvudsaklig inkomstkälla. Det gäller pensionärerna, de arbetslösa, de sjukskrivna, de studerande, de värnpliktiga, socialfallen och de statligt och kommunalt anställda. Räknar man ihop de här grupperna kommer man upp till ungefär 60 procent av de röstberättigade. Det går alltså alltid att få majoritet för mer offentliga utgifter – de som betalar är i minoritet. Det finns till och med ett parti (Vänsterpartiet) som bygger i praktiken hela sitt väljarunderlag på dem som kräver mer betalt via staten (för femtio år sedan var merparten av dåvarande kommunistpartiets medlemmar människor som arbetade hårt i gruvorna, på varven och i industrin – idag finns knappt några sådana kvar, Vänsterpartiets medlemmar jobbar istället på dagis eller som socialsekreterare eller lärare).
Med den sammansättning som den svenska väljarkåren fått är det mycket svårt att genomdriva nödvändiga reformer för en starkare ekonomi. Vi ser idag ett belysande praktiskt exempel. När sjukkostnaderna exploderar och håller på att ytterligare underminera samhällsekonomin blir inte lösningen att dra ner på utgifterna, utan istället att flytta över en ännu större del av kostnaderna på företagen – genom en ökning av arbetsgivarnas ansvar för sjuklönen från två till tre veckor.
Sammansättningen på väljarkåren gör att ett problem löses genom att vi som land kör ännu längre ner i diket. Och tyvärr talar allt för att vi kommer att fortsätta i den riktningen. Kanske ända tills vi blivit ett före detta välfärdsland. Ett land där de enda som har en anständig levnadsstandard mätt med internationella mått är de som jobbar svart, ett land där de offentliga utgifterna blivit så höga att ingen vill jobba vitt mer än nödvändigt för att det ändå inte ger något resultat.