När polis (diskret civilklädd) griper en läkare misstänkt för mord på en patient går Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm i taket och kräver att åklagare och polis inte ska ingripa mot ett misstänkt allvarligt brott bara för att det är en betrodd läkare som begått brottet. Istället för att utreda ett misstänkt brott ska tydligen Socialstyrelsen tillfrågas om läkaren möjligen begått något litet misstag. Det är en skrämmande syn på två av demokratins grundpelare. Likhet inför lagen och rättsväsendets oberoende av den verkställande och lagstiftande makten. Med en sådan ordförande faller anseendet för en organisation som borde vara en av samhällets stöttepelare raskt i botten.
De uttalanden som gjordes gjordes dessutom i ett läge då Nilsson Bågenholm knappt hade en aning om på vilka grunder polisen agerade. Hennes reaktion blir därmed ännu mer betänklig. Det är ett uttryck för en kåranda som borde vara främmande för ett modernt demokratiskt samhälle.
Det som efterhand framkommit i fallet ger anledning till eftertanke om i vilken riktning läkarkåren driver samhället. Den hippokratiska eden, som sedan mer än 2000 år svärs av nyutbildade läkare i hela världen (utom i Sverige och något enstaka land till), säger bland annat “efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga dietetiska anordningar till gagn för de sjuka, och vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja. Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt: ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.”
Idag tycks makten över liv och död vara något som läkarna tar sig enligt utvecklad praxis. Livsuppehållande behandlingar avbryts när allt hopp är ute, men det har länge gått en knivskarp gräns mot att aktivt medverka till att patienten avlider, även när allt hopp är ute. De stackars föräldrarna drabbades i det nu aktuella fallet först av ett långt för tidigt fött barn, därefter av en grov felbehandling av sjukhuset, en felbehandling som ledde till att den lilla flickans möjligheter att överleva försvann. De hade goda skäl att agera för en riktig obduktion. Varvid rättsläkaren finner att det finns dödliga doser av både morfin och tiopental i den avlidna flickans kropp. Sådant ska och måste utredas av åklagare och polis. Det får inte sopas under mattan av en yrkeskår som diskuterar sina egna små misstag i slutna rum.