Under den gångna veckan föddes och dog sajten Lexbase. Sajten hade beställt in offentliga handlingar och gjort dem sökbara på nätet.
Det blev ett nedrans liv om att offentliga handlingar blev offentliga på riktigt. Offentlighetsprincipen är så viktig att den är grundlagsfäst. Men inte sällan är det svårt att i praktiken göra offentlighetsprincipen gällande. Offentlighetsprincipen är inte till för Svensson utan för en privilegierad elit.
För de etablerade finns alltid möjligheter. Myndigheter och inte minst tidningsredaktioner, prenumererar på databaser som tillhandahåller offentliga handlingar på nätet. Men när allmänheten ska ges samma möjligheter som den lilla privilegierade eliten blir det genast ett oerhört liv. Till och med så oerhört högljutt att de som försökte ge det som eliten redan har till en bredare publik fick dra sig ur. Till och med den annars så öppna dataleverantören Bahnhof drog öronen åt sig och backade ur sitt avtal med Lexbase.
Låt oss först börja med det som var fel hos Lexbase. Sajten hade byggt upp ett register över domar där adresser fanns utmärkta på kartor. För att få veta vad det egentligen handlade om måste man betala för att få tillgång till domen. Haken var bara att det var adresser. Inget sa att den som var omtalad var tilltalad eller fälld. Inte heller att vederbörande bodde kvar på den aktuella adressen. I ett flerfamiljshus med tjugo familjer i en uppgång kunde det möjligen vara frestande att kolla upp vem som var “skurken” i den egna uppgången. Det blev snopet att sedan få veta att skurken Lundström faktiskt inte bodde kvar. I villor blev det värre. Visst bor Andersson på Villagatan 32? Och där finns det en skurk! Haken var bara att Andersson köpt villan från Pettersson för ett par år sedan (Lexbase innehöll de senaste fem årens domar)… Skurken var Pettersson, inte Andersson. Du fick inte heller veta vilket brott det var fråga om utan att betala. Du kunde gratis läsa Dig till att Pettersson var en skurk. Men betalade Du för Dig fick Du veta att Pettersson gjort sig skyldig till fortkörning som han inte erkänt och därför hamnat i rätten. Ett utmärkt argument för att finna sig i dåligt grundade myndighetsbeslut. Du slipper att dras i smutsen genom att betala för det som Du inte gjort Dig skyldig till…
Sedan över till hur de som skrek mest har det. Det var media som klagade på att Lexbase gjorde tillgängligt det som de redan hade tillgång till. Det finns redan två databaser som levererar precis det som Lexbase tillhandahöll. Nyhetsbyrån Siren är den mer anständiga av de två databaserna. Tanken är att den som betalar för sig ska få tillgång till offentliga handlingar snabbare och billigare än genom att beställa dem från den aktuella myndigheten. Handlingarna ska också vara mer sökbara än vad de är hos myndigheterna. Det är genom sådana tjänster som stora dagstidningar kunnat “avslöja” vilka brott som begåtts av Sverigedemokrater (stort uppslaget inför valet 2006). År 2010 gjorde Dagens Nyheter samma sak, men granskade alla partier. Resultatet var att det fanns skurkar hos alla. Selektiviteten hade gett smaskande rubriker 2006. En mer seriös granskning visade att det var lite mer grått överallt 2010. Siren har ungefär 2 miljoner dokument i sin sökbara databas. Det är domar från alla domstolar, men också offentliga handlingar från en rad andra myndigheter. Klagar Du på ett byggnadslov eller skriver Du en klagoskrift om sophanteringen i Din kommun vet Siren om det. Och gör det sökbart för den som betalar – vilket vanligen är tidningar. Det kan vara bra att veta att Siren delar ut ett pris till årets till “årets registratur”, den registrator i hela landet som visat sig vara mest tillmötesgående mot Siren. För 2013 var det Förvaltningsrätten i Stockholm. Bara som en varning för Dig som har med Förvaltningsrätten i Stockholm att göra.
Författaren till dessa rader blev något förvånad när han under sent 1980-tal blev uppringd av sin dåvarande lokaltidning Östgöten i Linköping om en JO-anmälan som han gjort angående polisens beslagtagande av alkohol som transporterades över Ölandsbron till midsommar. Anmälan i sig var inget att skämmas över, men hur kunde Östgöten veta att just jag gjort en JO-anmälan avseende något som gällde en helt annan del av landet? Tidningen fick material som gav en förstasidesnyhet (“Linköpingsbo JO-anmäler”) i utbyte mot att de berättade hur de fick reda på att just jag gjort en anmälan. Svaret var att det var en “stringer”, en person som varje dag läste JOs (och andra myndigheters) diarium och sålde uppgifterna till relevanta tidningar. Så gick det till då. Idag är det hela mer mekaniserat.
Siren är, som nämnt, det seriösa alternativet. Det mer tveksamma heter Piscatus och är nära kopplat till tidningen Expo. Du bör veta att den suspekta tidskriften Expo har en egen datoriserad söktjänst som har tillgång till mer än två miljoner offentliga handlingar, bland annat domar från landets alla domstolar. De har också en sökfunktion som ger användaren oanade möjligheter att snoka rätt på saker som annars skulle försvinna i en myriad av offentliga uppgifter. Men bara för den som betalar. Och som blir godkänd av Piscatus. Företaget är nära kopplat till tidskriften Expo, adressen är dock Aftonbladets. Styrelsen består av Robert Aschberg, Mikael Ekman, Martin Fredriksson och Christian Rennerskog. Företaget Piscatus (ett aktiebolag) tar in ungefär 2 miljoner kronor per år (ingen vinst, det går jämnt ut). Ende anställde är VD Mikael Ekman. Martin Fredriksson är mannen som utåt framträtt som talesman för “Researchgruppen” (tidigare med namnet AFA Dokumentation), de som hackade diskussionsdatabasen Disqus och i samarbete med Expressen kunde publicera vilka som gjort enligt Fredriksson otrevliga inlägg på olika sajter på internet. Fredriksson själv skulle för övrigt dåligt klara en test via sina egna databaser. Han blev visserligen frikänd för en mordbrand när McDonalds i Ryd i Linköping brändes ner (14 miljoner i sakskada). Men det finns mycket annat som han har på sig i straffregistret, exempelvis misshandel och “olovligt innehav av farligt föremål på allmän plats” (expanderbatong som han slängt på tunnelbanespåret sedan han ertappats vid Högdalens tunnelbanestation, efter att en drabbad person ringt efter polisen). Han har en bakgrund i AFA, den vänsterextremistiska organisation som anmärkningsvärt nog låter initialerna stå för “Antifascistisk Aktion”).
Det är anledning att notera att Piscatus AB har fyra styrelseledamöter. Mikael Ekman och Martin Fredriksson har skyddade personuppgifter. Aschberg och Rennerskog är som andra, deras uppgifter finns tillgängliga för allmänheten.
Lexbase kunde ha gett Dig lika mycket information om Dina medmänniskor som Expo redan sitter på och levererar till den som betalar. Dagens Nyheter är en av kunderna. Du som inte är kund hos Piscatus brukar kunna hitta de smaskigaste domarna hos sajten Flashback. Men den är notoriskt svår att använda och har principen att namn alltid ska förses med en asterisk så att de inte blir sökbara genom Google. Dock fullt läsbara för alla som kommer in på rätt ämnesrubrik. Du kommer till exempel att hitta domarna mot M*rtin Fred*iksson, ett namn som inte går att googla på med framgång. Vet Du mer precist vad det handlar om redan från början kan Du dock leta Dig fram till den genom att söka hos Flashback. Men då får Du också stå ut med att 19 av 20 inlägg på sajten är innehållslöst skräp. Och Du måste läsa allt för hitta godbitarna.