Fram till 1980-talet var demokratin satt på undantag i Latinamerika. Men en efter en föll diktaturerna och fria val genomfördes, inte minst efter påtryckningar från USA. Från att ha varit en förlovad kontinent för caudillos och statskupper blev Latinamerika en kontinent där folk själva fick bestämma hur länderna skulle styras (utom i den eviga diktaturen Kuba).
För ett par år sedan började diktaturen i populistisk och socialistisk form tränga tillbaka demokratin. Mest uppenbart i Venezuela, som inte längre kan kallas demokrati. Marxisten Hugo Chávez härskar oinskränkt och var på väg att köra landet lika ekonomiskt i botten som en gång Chiles diktator Salvador Allende sänkte det landet. Men venezolanerna – och därmed dessvärre även Hugo Chávez – räddades av de kraftigt stigande oljepriserna. Med tredubblade oljepriser kunde inte ens Hugo Chávez förstöra ekonomin i oljelandet Venezuela. Men helt klart är att det venezolanska folket kommer att drabbas svårt när oljepriserna återgår till en normal nivå. De höga oljepriserna har möjliggjort för Hugo Chávez att konsolidera sin maktställning och försvåra för den demokratiska oppositionen att återkomma till makten. Dessvärre använder Chávez landets oljetillgångar för politiska offensiver också i andra länder. I Bolivia kunde den likasinnade Evo Morales komma till makten. Även Morales kan hålla sig flytande med hjälp av de höga oljepriserna.
Men allt är inte mörkt för folken i Latinamerika. I de val som i våras hölls i Colombia vann Alvaro Uribe en förkrossande seger. Han har under sin tidigare mandatperiod förtjänstfullt bekämpat vänstergerillan och de med den lierade narkotikakartellerna. I Peru misslyckades Chávez favorit att vinna makten och den nygamle presidenten heter Alan Garcia – en i och för sig tveksam figur, men långt bättre än den marxistiske populisten Olanta Humala, som hotade att ta makten.
I förra presidentvalet i Chile vann visserligen en socialist, Michelle Bachelet. Men Chiles socialister har lärt sig av den onda Allende-tiden i början av 1970-talet och hon för en förhållandevis civiliserad politik. Och framförallt, hon går inte till frontalangrepp mot de demokratiska principerna som Allende gjorde. I Brasilien tvingades den vänsterinriktade presidenten Luiz Inácio Lula da Silva att sparka ett flertal ledande partimedlemmar som avslöjats som korrupta. Efter utrensningen av de värsta elementen har även Lula börjat tona ned den socialistiska retoriken och öppna för de kapitalistiska ideal som tidigare gjort så mycket gott för Brasilien (Lula har själv varit anställd som verkstadsarbetare av Scania vid deras lastbilsfabrik straxt utanför Sao Paolo, så han har praktisk erfarenhet av vad kapitalismen betyder för folkets välstånd).
Vid det senaste betydelsefulla valet i Latinamerika vann det högerorienterade PAN-partiets kandidat Felipe Calderón presidentposten i Mexiko. Detta efter sex år med hans partikamrat Vicente Fox vid makten. Närmast på tur står Nicaragua, där Hugo Chávez dessvärre blandat sig i den inhemska politiken och stöder den tidigare diktatorn Daniel Ortega, som är en av fyra kandidater i valet. Den 5 november ska nicaraguanerna välja, förhoppningsvis får de välja fritt.
De utvecklingstendenser mot en populistisk och marxistisk politik i Latinamerika, som tidigare såg så hotande ut har visserligen lagt Venezuela och Bolivia under sin kontroll. Men i övrigt verkar den negativa utvecklingen ha vänt till det bättre igen. Colombia och Mexiko har i år valt marknadsorienterade presidenter. Peru har avvisat socialismen. Den politiska verkligheten har tvingat Chiles och Brasiliens ledare att inta en förhållandevis moderat hållning.