Under 1980- och 1990-talen tappade militärerna och “caudillos” raskt mark i Latinamerika. Istället blev det demokratiska val över nästan hela kontinenten. Visst förekom det både korruption och valfusk, men på det hela taget blev det bättre både med mänskliga rättigheter och styret av många länder.
Med Latinamerikas historiska arv var det kanske inte att förvåna att populister på några ställen skulle ta hem valen. Problemet var att dessa, till skillnad från sanna demokrater, vägrade att låta sig besegras i allmänna val. I många länder har man haft begränsningar i hur länge en president fått sitta vid makten. När den gränsen har närmat sig har presidenten ofta vidtagit manipulationer för att förlänga tiden han kunnat sitta vid makten. Se på skillnaden mellan det populistiskt styrda Venezuela där Hugo Chávez införde en sådan ändring i konstitutionen, medan den demokratiske Alvaro Uribe i grannlandet Colombia avgick efter sina maximala två presidentperioder.
De vänsterpopulistiska ledarna har framförallt vinnlagt sig om att skaffa kontroll över media och kontroll över oljeinkomsterna. I länder med stora oljeinkomster kan dessa sedan användas för att ge folk skenbara fördelar, samtidigt som ekonomin egentligen körs i botten. Det mest tydliga exemplet på detta är Venezuela, där det statliga oljebolaget använts för att backa upp Hugo Chávez regim. Oppositionsanhängare i oljebolaget har fått sparken, vilket i praktiken innebar att den kompetenta ledningen sparkades och amatörerna tog över. Oljeproduktionen har raskt gått ner med en tredjedel och mer kommer att följa framöver. Samtidigt har oljepengarna använts för att “köpa röster”. Något som man kunnat göra hittills, men inte i längden. De generösa förmånerna (bensinen kostar 2 kronor litern – vilket är mindre än raffineringskostnaden) har underminerat landets övriga näringsliv och drivit upp inflationen till över 20 procent. Oljan räcker inte för att täcka hålen. Men i Venezuela är det inte den ansvarslösa ekonomiska politiken som varit värst utan att staten helt tagit kontroll över media. Samtliga oppositionella TV-bolag har stoppats – det sista har kunnat vidarebefordra en del program per kabel, men enbart per kabel. De av staten kontrollerade TV-bolagen har använts för hejdlös propaganda till förmån för regimen. Brottsligheten har exploderat med över 22 000 mord per år – mer än i hela USA och EU tillsammans. Statligt anställda, inklusive de anställda i det statliga oljebolaget, sammanlagt 3,5 miljoner personer, har hotats med avsked om de röstade fel. Försvarsministern amiral Diego Molero har öppet förklarat att försvarsmaktens viktigaste uppgift var att se till att Nicolás Maduro blev president. Oljebolagets ordförande ledde Maduro-kampanjen. Och i den statliga valkommissionen var fyra av fem ledamöter engagerade som chávister. Det är anmärkningsvärt att oppositionskandidaten Henrique Capriles under sådana omständigheter kunde få över 49 procent av rösterna i valet efter Hugo Chávez död. Utan valfusk och med fria media är det inga tvivel om vem som hade vunnit.
I Ecuador är situationen liknande med en maktgalen president, Rafael Correa, som med oljepengar skaffar sig kontroll över landets opinionsbildning och krossar de demokratiska friheterna.
I Bolivia slösas också landets stora oljeinkomster bort för att hålla vänsterpresidenten Evo Morales vid makten och för att hindra en demokratisk utveckling.
I Nicaragua lyckades den tidigare sandinistledaren Daniel Ortega ändra konstitutionen och liera sig med en tidigare regeringsledamot som var ställd inför rätta för korruption och med bara 36 procent av rösterna bli vald till president. Ortega har sedan använt sig av manipulationer liknande Chávez för att bli omvald i strid mot konstitutionen.
I Argentina för presidenten Cristina Fernández Kirchner en ständig kamp mot den oppositionella mediakoncernen Clarín. Hon har ännu inte lyckats knäcka den helt, men har tvingat den att överge större delen av sina radio- och TV-intressen genom specialdesignad lagstiftning. Bland de märkliga lagar som införts i Argentina är förbudet mot oberoende inflationsundersöknngar. Regeringen har länge gett uppgifter om en “låg” inflation på 15 procent. Oberoende institut kom fram till en inflation på det dubbla. Presidenten sparkade chefen för Statistiska Centralbyrån när inflationen var för hög – i de officiella siffrorna. Det är nu förbjudet att publicera andra siffror än regeringens om inflationen i Argentina. Tidskriften The Economist, världens kanske mest respekterade nyhetstidning, hotades med stopp i Argentina om de inte bytte ut de inofficiella siffrorna mot de officiella i sin veckovis återkommande tabell om den ekonomiska utvecklingen i världen. Resultatet blev att uppgiften försvann helt och hållet, eftersom The Economist vägrade att kompromissa med sanningen, men gärna vill behålla sin spridning i Argentina.
I Honduras försökte presidenten Manuel Zelaya år 2009 kopiera Ortega i Nicaragua och med odemokratiska medel hindra konstitutionella val (Zelaya fick inte ställa upp till omval enligt konstitutionen). Högsta Domstolen stoppade kuppförsöket och demokratiska val kunde genomföras.
I andra länder med mer normala vänsterregeringar har den nyvunna demokratiska traditionen kunnat upprätthållas. Vänsterpresident Michelle Bachelet gav plats åt högerpresidenten Sebastián Piñera i Chile 2010. Och i Brasilien var det fria val sedan Inácio Lula da Silva suttit sina maximala två perioder 2010. Visserligen blev det en partikamrat till Lula som blev vald, men valet var fritt och oppositionen kunde konkurrera om presidentposten som man gör i en demokrati.
Latinamerika av idag består av ett antal demokratiskt styrda länder – till höger eller vänster. Och sedan ett antal länder styrda av vänsterpopulister där regimerna förhindrar den demokratiska processen och följdriktigt får massivt opinionsmässigt stöd från vänstern i Väst.