Regeringsförhandlingarna är nu inne på sin elfte vecka och ingen omedelbar lösning är i sikte. Vi har tidigare sagt att det är bra att vi inte har någon regering som kan ställa till det. Och det håller vi fast vid. Men vi inser att Sverige förr eller senare trots detta kommer att få en regering.
Hittillsvarande diskussioner har lett till några klargöranden som vi kan glädja oss.
Inget inflytande åt kommunisterna. I samband med decemberöverenskommelsen år 2014 krävde den samlade Alliansen att S-MP skulle göra upp med kommunisterna i Vänsterpartiet för att de skulle släppa fram S-MP-regeringen. Stefan Löfven hade tydligt deklarerat att han inte ville ha med V i regeringen, men Alliansen krävde att de skulle räknas med i regeringsunderlaget och att S skulle förhandla med dem. Tanken var troligen att väljarna skulle bli så sura på en politik där kommunisterna hade inflytande att Alliansen skulle vinna en promenadseger 2018. Så blev det som bekant inte. I stort sett blev valresultatet detsamma som 2014. I år har det varit helt annat ljud i skällan. Ulf Kristersson har räknat enbart S och MP till underlaget för en vänsterregering och anser därmed att Alliansen är det största blocket. Och såväl Annie Lööf som Jan Björklund har förklarat att det inte kommer på fråga att diskutera med ett ”ytterkantsparti” som V. Det är en rejäl omsvängning till det bättre i jämförelse med hur det var 2014!
Samtidigt är det dock så att partierna konsekvent försöker utesluta Sverigedemokraterna från att påverka besluten. Under de gångna två mandatperioderna har Sverigedemokraterna varit tungan på vågen och därmed kunnat stoppa och sedan backa upp det femte jobbskatteavdraget, backa upp Alliansens budget för 2015 med mera. Sverigedemokraterna har kunnat välja om de ska stödja Alliansen eller S och regeringen (vilken det nu varit) har fått finna sig i det. Under den kommande mandatperioden vill partierna ha det på ett annat sätt. Man vill låtsas som om 1,1 miljoner väljare med 62 platser i Sveriges riksdag inte alls existerar.
Men låt oss glädja oss åt att kommunisterna är så utfrusna som de förtjänar och att Ulf Kristersson förklarat att han inte kan tänka sig att samarbeta med Miljöpartiet. Riksdagens två extremistpartier (V och MP) får därmed kalla handen från Alliansen. Det är bra och låt oss hoppas på att partierna står fast vid sina ståndpunkter i de här avseendena. Men man kan ju ha sina dubier sedan Moderaterna gjort upp med grönsaksvänstern i såväl Stockholms stad som Stockholms läns landsting. Det kostar skattebetalarna i Stockholms stad ytterligare en miljard i onödiga cykelbanor och försvårad framkomlighet i trafiken!