För femtio år sedan var lärare ett högstatusyrke. På landsbygden var folkskolläraren en centralfigur som anlitades för sådant som var viktigt, men inte så viktigt att det var en fråga för prästen. I städerna tillhörde läroverkslärarna den sociala eliten. Lönerna var bra, en läroverkslärare hade en lön som låg bland de tjugo högsta procenten. En lektor (en lärare med licentiats- eller doktorsexamen) låg ännu högre.
Nedbrytningen av lärarnas status började på allvar 1966, då lärarfacket knäcktes i samband med en lärarstrejk. Det blev inte bättre året därpå när Olof Palme utsågs till utbildningsminister. Hans reformer i skolan och universiteten ledde till en helt annan syn på lärarna och de ekonomiska villkoren försämrades rejält. Idag har en lärare i bästa fall medellön – en nyutexaminerad lärare ligger en bra bit under.
Följden har blivit att det inte är någon elit som söker sig till läraryrket. De som är framåt och kan prestera lite mer söker sig bort från skolan. Statusen har sjunkit och den sociala ställningen för en lärare är inte märkvärdig.
Det hela har inte blivit bättre av att en stor del av lärarkåren varit så kallade “68:or”, studenter som var med i den starka vänstervågen på universiteten 1968 och åren närmast därefter.
Resultatet har inte låtit vänta på sig, svenska elevers prestationer har sjunkit och vi ligger idag bland de sämsta i Europa och på en nivå jämförbar med många u-länder i de internationella PISA-studierna, som är internationella standardiserade jämförelser av resultaten på utbildningsområdet. I de studierna brukar Ostasien och Finland ligga i topp. I Finland har lärarna både bra lön och hög status.
Folkpartiet har tagit lärarsituationen på entreprenad och vill höja lärarlönerna kraftigt. Men en sådan insats får tyvärr konsekvenser först på mycket lång sikt. Den största delen av en löneförhöjning skulle hamna hos de sorgliga figurer som aldrig borde ha tagits in i lärarkåren. Några procent av lärarkåren nyrekryteras varje år, men först sedan det skett en märkbar löneförhöjning – och statusförhöjning – kan vi räkna med att fler kvalificerade studenter söker sig till lärarhögskolorna. Det finns ingen snabblösning på skolans kris. Det är ett problem som kommer att ta decennier att åtgärda. Och låt er inte dras med av lärarfackens entusiasm. De har halvdåliga medlemmar som vill ha bra betalt för ett halvdåligt jobb. Vad Sveriges skattebetalare och Sveriges skolelever vill ha är lärare som gör ett toppjobb och som får en bra ersättning för det. Men en hög lön som bara går till dem som gjort sig förtjänta av den.