I veckan frigavs den livstidsdömde landsförrädaren Stig Bergling/Eugen Sandberg av en regelföljande kriminalvårdsmyndighet som fått sina handlingsramar direkt från regeringen. Det var inte kriminalvården som bar ansvar för att Bergling/Sandberg släpptes. Det var regeringen, som förra året valde att tidsbegränsa landsförrädarens straff till futtiga 23 år, ett straff som sedan helt enligt reglementet halverades av kriminalvården.
Förra gången Bergling/Sandberg var på fri fot var det dock myndigheternas (kriminalvårdens och polisens) fel, inte regeringens, ändå var det då justitieministern Sten Wickbom som fick ta konsekvensen och avgå. Denna gång när beslutet direkt kan kopplas till regeringen och Laila Freivalds, sitter hon kvar på sin post.
Landsförrädaren Bergling/Sandberg har efter sin frigivning i intervjuuttalanden gjort klart att han förutom för pengarna (vilka säkert var det viktigaste motivet) begick sina brott i ett annat “världspolitiskt” läge. Precis. Hans brott var ännu allvarligare under den tid då Sovjetunionen ännu existerade. De utgjorde då ett ännu värre hot mot svenska medborgares säkerhet. Landsförrädarens verksamhet hade mycket väl kunnat kosta tusentals och tiotusentals svenskar livet. Konsekvenser fullt i klass med de som de värsta förbrytarna i det före detta Jugoslavien gjort sig skyldiga till. Berglings/Sandbergs brott fick nu av lyckliga omständigheter inte de konsekvenserna. Men det var förvisso inte Berglings/Sandbergs förtjänst. Vi kan tacka Ronald Reagan och Västs seger i det kalla kriget för att Berglings/Sandbergs brott inte fick de konsekvenser de kunde ha fått.
Nå, nu när det strategiska läget är annorlunda, kan man kanske se milt på saken? Så kan vi aldrig se på mord och andra allvarliga brott. Det var läget och situationen när brottet begicks som är avgörande för hur rätten ser på brottet. Berglings/Sandbergs förstucket socialistiska kommentarer efter frigivningen förklarar säkerligen till en stor del Freivalds skamliga agerande. Hon – anmärkningsvärt nog själv från ett land som under nära femtio år led av socialistiskt förtryck – ser gärna att en ideologisk broder behandlas milt. Han ville ju bara väl, socialism ville ju såväl Freivalds, Brezjnev som Bergling/Sandberg ha.
En helt annan inställning har regeringen visat till dem som uttalat sig kritiskt om den socialistiska staten. Den så kallade bombmannen Lars Tingström, i motsats till Bergling/Sandberg dömd på mycket tvivelaktiga grunder, fick aldrig sitt straff tidsbegränsat. Han avtjänade straff på olika anstalter tills han dog i cancer. Han kämpade i fängelset hårt för upprättelse och blev med tiden frikänd för det ena efter det andra brottet som han dömts för, men vägrades in i det sista resning för det sista brottet, som i rätten bevisades med hänvisning till att det var likartat de brott som Tingström vid sin död var frikänd för. Tingström avtjänade – kanske oskyldig – ett livstidsstraff. Han var antisocialist. Bergling/Sandberg, definitivt skyldig och överbevisad om sin skuld, kunde komma ut efter futtiga 11,5 år.
När chefen för CIAs sovjetavdelning Aldrich Ames 1994 avslöjades för att ha spionerat för Sovjetunionens räkning blev straffet livstids fängelse utan möjlighet till frigivning. Ett passande straff också för svenska landsförrädare.