Landminor räddade Finland från att bli den sextonde sovjetrepubliken mellan 1945 och 1991. Följdriktigt har Finland vägrat att ansluta sig till den internationella överenskommelse om förbud mot landminor som träffades i Oslo tidigare i år. Finland är typexemplet på ett litet, fredligt land som använder landminor för att minimera de annars betungande försvarskostnaderna. Ett land som behöver landminorna för att försvara sig mot en överlägsen fiende. Och ett land som med framgång gjort det i krig.
Signifikativt nog vägrar också Estland, Lettland och Litauen att skriva på överenskommelsen. Alla fyra länderna har långa och svårförsvarade gränser mot Ryssland. Minor hjälper till att fördröja ett anfall. Själva grundtanken med minorna är att fienden ska tvingas stanna upp, så att de tunga vapnen kan användas.
Minor använda på detta sätt är ett utpräglat defensivt vapen som passar ett land som hellre vill satsa sina resurser på fredlig utveckling än på massiv upprustning. I sann mening ett vapen för freden. Den som vill gå till anfall har knappast någon användning alls för landminor.
Också i svensk militär doktrin ingår minor som en väsentlig komponent i försvaret av landgränsen mot Finland (och där är det ju knappast finnarna som vi ska försvara oss mot). Med en väl förberedd minering på svenskt territorium kan anfallskolonnerna från öster tvingas stanna upp vid de fasta befästningarna, där de tunga vapnen kan tala. Svenska försvaret åtar sig visserligen att försvara landet också utan landminor, men då med en ökad resursinsats på flera miljarder kronor – per år. Hittills har försvarsdepartementet och finansdepartementet inte varit pigga på att satsa de pengarna. Men ändå är tydligen Sverige – dubbelmoralens stamort på jorden – beredd att underteckna överenskommelsen. Detta till skillnad från våra mindre grannländer i öst.
Vapen – av vad slag det vara må – kan skada, döda och lemlästa människor. Vapnen är varken goda eller onda. Det är de som använder vapnen som står för ondskan eller det goda. Vanligen tänker vi oss att den som går till angrepp står för det onda. Medan den som försvarar står för det goda. Med det synsättet skulle landminor vara ett gott vapen, ett vapen som hjälper försvararen och försvårar för angriparen. Detta till skillnad från till exempel handeldvapen som dödar fler, men där såväl angripare som försvarare har lika stor användning för vapnet.
Det är mot den bakgrunden ett i högsta grad dubiöst beslut att tilldela Nobels fredspris till kampanjen mot landminor. Landminorna är ett vapen som kan stärka freden.