Land ska med lag byggas hette det i den medeltida Upplandslagen. Idag är det vackra ord från en svunnen tid, som ofta ersätts med godtycke och politiska manipulationer. Inte minst när det gäller sådant som rör bostadsmarknaden.
För några år sedan lurade dåvarande länsbostadsnämnderna fastighetsägare att ta upp lån med låg “garanterad ränta” för att renovera fastigheterna (staten ville få fart på byggverksamheten i landet). När tillräckligt många gått på statens erbjudande ändrades det som garanterats. Plötsligt gällde garantin något helt annat än det som staten skrivit under på. När några bostadsrättsföreningar krävde stopp på användning av ordet “garanterad ränta” för det som inte var garanterat, hade staten mage att göra invändningen att staten inte var vinstdrivande i sin långivning (men ränta kunde man ta…), därför inte näringsidkare i lagens mening och därmed inte skyldig att följa marknadsföringslagen. Med andra ord. Eftersom staten enligt sina egna definitioner inte var näringsidkare fick man ljuga hur mycket som helst i sina affärstransaktioner med allmänheten. Det var först i högsta instans (där det inte längre fanns några politiskt/socialistiskt valda nämndemän i domstolen) som statens resonemang underkändes. Det hjälpte dock inte dem som tagit lånet. I högsta instans fastslogs att det som låneavtalet kallats “garanterad ränta” kunde omdefinieras fritt av staten. Staten hade i ett kontrakt garanterat att räntan inte skulle höjas med mer än en kvarts procent om året, men genom en lagändring, inte en kontraktsändring som bägge parter gått med på, ändrades ökningstakten plötsligt till 1 procent. Det var helt OK enligt Regeringsrätten.
När Stockholms stad började sälja ut lägenheter i det kommunala fastighetsbeståndet till dem som bodde i lägenheterna såg socialdemokraterna ett hot mot sin maktställning. Människor som äger sina egna lägenheter har nämligen en otrevlig tendens att rösta på andra partier än socialdemokraterna. Och invandrare som äger sina egna lägenheter har en otrevlig tendens att integreras i Sverige och därmed sluta att fungera som enkelt manipulerad röstboskap åt de socialistiska partierna, som lätt kan skrämma dem som lever i ett ganska okänt land med det elände som drabbar dem om de inte röstar rätt.
Ett hot mot det socialdemokratiska maktinnehavet måste stävjas. Om hotet uppstår på det kommunala planet kan alltid staten sätta sig på kommunerna. Ett viktigt redskap för att hålla kontrollen över bostadsmarknaden är de kommunala bostadsföretagen. Genom manipulativ snedvriden prissättning kan de ofta konkurrera ut privata hyresvärdar. De privata hyresvärdarna har ofta svarat med att sälja ut fastigheterna till hyresgästerna. När några kommuner med borgerlig majoritet gjorde detsamma med kommunalägda fastigheter stiftades en lag som skulle sätta stopp för det som staten/socialdemokraterna inte gillade. Det skedde i form av en snabbt ihopsnickrad utomordentligt dålig och svårtillämpad lag. Lagen innebär att alla försäljningar av kommunalt ägda bostäder som säljs ska prövas av Länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska se till att det märkliga “bruksvärdessystemet” upprätthålls för hyressättningen. Enligt “bruksvärdessystemet” ska hyran i en av en privat fastighetsägare ägd lägenhet inte få sättas högre än i motsvarande lägenhet ägd av ett kommunalt bostadsföretag. Enligt den nya lagen ska lägenheter inte få säljas om det inte finns kvar tillräckligt många kommunalägda lägenheter att jämföra med efter fösäljningen.
I den nedgångna Stockholmsförorten Östberga, ett av miljonprogrammets sunkigaste områden, planerades för en kostsam renovering av det kommunala fastighetsbolaget Svenska Bostäder. I Östberga finns 2.072 lägenheter. Av dem är 868 bostadsrätter. Ett begränsat antal av bostadsrätterna är helt nybyggda och mycket exklusiva. Den stora majoriteten av bostadsrätterna är något äldre än hyreslägenheterna och ligger samlat i områdets östra del. Bostadsrätterna tillhör HSB, är välskötta och har en helt annan högre standard än hyresrätterna – trots att de var ganska likvärdiga när de byggdes. De säljs till för förortsstockholm normala priser.
Genom försäljning till 13 bostadsrättsföreningar skulle 1003 av 1204 hyreslägenheter omvandlas till bostadsrätter. I alla de 13 föreningarna hade minst två tredjedelar av hyresgästerna ställt upp och ville köpa fastigheterna. Finansiering och annat var ordnat. Länsstyrelsen avslog begäran om omvandling eftersom det inte längre skulle finnas kvar tillräckligt med jämförelseobjekt för de hyreslägenheter som under en övergångstid skulle finnas kvar i bostadsrättsföreningarna hos de hyresgäster som inte gått med i föreningen. 168 lägenheter, som fanns kvar i de två fastigheter där två tredjedels majoritet inte uppnåtts skulle enligt den socialdemokraterna närstående hyresgästföreningen inte vara tillräckligt. Föreningen krävde därför att det nödvändiga tillståndet från Länsstyrelsen skulle vägras.
Det är nu den fullständigt sanslösa laglösheten börjar. Det finns en lag. Den är usel, men ska naturligtvis följas. Länsstyrelsen drar ut på tiden för att fatta beslut för att se vem som kommer att ha majoritet i säljaren, Svenska Bostäders, styrelse efter valet i höstas. Efter en tids politisk kohandel blir det klart att det blir vänstermajoritet i Stockholms stad och därmed i Svenska Bostäder. Länsstyrelsen får därmed en mycket lättare motståndare på säljarsidan, eftersom den nya majoriteten var emot de försäljningar som kontrakt redan tecknats om.
Länsstyrelsen kan den 21 november förra året fatta beslut om att avslå tillstånd. Det juridiska resonemanget saknas i stort sett helt. Inte minst märks det på att alla ansökningarna hanteras i klump. Trots att ansökningarna lämnats in separat på olika datum. Tolv av de tretton föreningarna består av mellan 67 och 96 lägenheter var – den trettonde har bara 48. Ingen skulle vid sina sinnens fulla bruk kunna påstå att det inte fanns jämförelseobjekt om man godkände försäljning av 67 av 1204 lägenheter, av 134 av 1204, av 201 av 1204. Men det gör länsstyrelsen. Möjligen finns det en gräns någonstans där lagen kan göras gällande, men helt klart finns det inget som helst stöd i lagen för att underkänna alla försäljningarna.
Därutöver kan noteras att det ett par hundra meter norrut finns en stadsdel, Årsta, med 68 liknande kommunalägda hyreslägenheter och ett par hundra meter söderut finns en stadsdel, Solberga, med 412 liknande kommunalägda hyreslägenheter. Med liknande förstås då en så snäv definition som “miljonprogramslägenheter” byggda mellan 1966 och 1970, lägenheter som sedan dess inte renoverats. I de närliggande stadsdelarna Solberga och Årsta finns alltså 480 sådana lägenheter, i Stockholms förorter sammanlagt 6745. Och då har inte kommuner som Solna, Sundbyberg, Nacka, Huddinge… räknats. Det dög inte åt länsstyrelsen. Det fanns inte jämförbara lägenheter slog länsstyrelsen fast.
Men ett beslut i länsstyrelsen kan överklas. I detta fall till Boverket, där beslutet fattas av generaldirektören. I detta fall heter generaldirektören Ines Uusman. Hon är före detta postkassörska i Täby och hennes juridiska utbildning är så vitt vi kan förstå de kurser som postkassörer genomgår för att klara av att hantera rek och annat. Efter tiden som postkassörska blev Ines Uusman socialdemokratisk kommunikationsminister, mest känd för att ha avfärdat internet som en “fluga” och för att ha försökt stoppa alla motorvägsbyggen i landet (hennes företrädare kristdemokraten Mats Odell hade dock skrivit så vattentäta kontrakt med entreprenörerna att hon fick lov att fortsätta byggena som redan rullat igång, kolla in här
Boverket har nu fastslagit länsstyrelsens beslut. Det finns inga jämförelseobjekt till Östberga, trots att det finns 168 i själva Östberga, 480 ytteligare inom 2 kilometer och 6265 i resten av Stockholms stads förorter.
Den socialistiska majoriteten kan genomdriva de mest hårresande lagar. Det har man gjort i det här fallet. När lagen inte fungerar för det syfte den var avsedd för ser man till att lagen bara är ett dasspapper som inte är värt ens pappret den är skriven på. Godtycket är totalt. Medborgarna är utlämnade till statens godtycke. I det här fallet har tusentals människor satsat pengar, engagemang och arbete för att ordna till sin boendesituation på ett bättre sätt. Lagen gav dem alla rättigheter. Laglösa myndigheter krossade deras förhoppningar.
Land ska med lag byggas hette det för i vårt land. Idag kan en socialdemokratisk politruk fatta komplett godtyckliga beslut som direkt strider mot lagen. För lagen är bara ett redskap för att tjäna makten. Inte det skydd för medborgarna som lagen är i alla civiliserade samhällen, till vilka vi dessvärre inte kan räkna Sverige.
Boverkets beslut kan läsas här