Flera tidningar, ja även näringslivets egen röst, Dagens Industri, har på senare tid skrivit indignerade artiklar om hur barn till livförsäkringsdirektörer, byggbolagsdirektörer och fackpampar fått bra och billiga hyreslägenheter i de bestånd som bolagen eller fackförbunden äger. Några av direktörerna har efter tryck från opinionen sagt att de ska flytta ur de hyreslägenheter de fått tillgång till av det egna bolaget, när de lämnar sin nuvarande tjänst.
Det är märkligt att kritik riktas mot hyresgäster och hyresvärdar, när hyresgäster fått hyra lägenheter av hyresvärdarna på exakt de villkor som gäller för alla andra på den låtsasmarknad som råder på hyresmarknaden. I de stora städernas centrala delar regleras hyrorna till löjligt låga nivåer jämfört med vad det skulle kosta att bo i en exakt likadan bostadsrättslägenhet i grannhuset. Det är då självklart att det blir slagsmål om hyreskontrakten, som kan vara värda hundratusentals kronor för dem som får teckna dem.
Finns det några rimliga kriterier för en fastighetsägare att välja mellan intresserade hyresgäster? Jodå, att vederbörande är en bra hyresgäst (inte stökig) och en bra betalare, det gäller i första hand. Men det är många intresserade som uppfyller de kraven. Då uppstår sekundära urvalskriterier, vilken nytta kan fastighetsägaren ha av hyresgästen i andra sammanhang (att få en lojal anställd eller en lojal fackföreningsfunktionär måste ju vara värt en del för rätt fastighetsägare). Och när även det kriteriet är är avklarat återstår det väl bara att se till att “ta hand om de sina”.
Inget av de här urvalskriterierna leder till några nackdelar för aktieägarna i ett börsnoterat fastighetsbolag eller medlemmarna i ett fackförbund som äger fastigheter. Hyresintäkterna är maximerade av myndigheterna och då gäller det för fastighetsägaren att se till att det går att få ut så många sidoeffekter som möjligt av fördelningen av hyreskontrakten, intäkten i kronor har ju andra fastställt.
Ingen bör bli upprörd över att fastighetsägare fungerar på precis det sätt som den politiska världen önskat, genom att den fastställt regler för hyressättningen. Den som misstycker till att direktörbarnen och fackpamparna får lägenher slår på fel instans när de klagar på fastighetsägarna. De som har skapat systemet är politikerna och det är mot dem kritiken bör riktas.
Nuvarande system visar med all önskvärd tydlighet att hela den nuvarande hyreslagstiftningen är ett enda stort bedrägeri mot allmänheten. Det visar också att marknadsmekanismerna fungerar i den utsträckning de tillåts fungera, men att det får ganska märkliga konsekvenser eftersom marknadsekonomin är helt satt ur spel på den viktigaste parametern för en marknad: priset.
Men viktigast sparka inte på oskyldiga spelare i det nuvarande systemet när det är systemet som det är fel på. Sparka på politikerna, de är värde att sparkas på för att skapat ett orättfärdigt system.