Den amerikanska konstitutionen är på viktiga punkter ganska annorlunda än den svenska grundlagen. Och när det gäller hur landet styrs i praktiken blir skillnaderna ännu större.
I dagarna uppmärksammas framförallt abortlagen i Texas och turerna kring valproceduren förra året. I bägge fallen gäller att det inte finns någon federalt tillämplig lag. När federala domstolar eller Högsta Domstolen ingriper handlar det uteslutande om en tolkning av konstitutionen. Både aborter och valprocedurer är en fråga om beslutas av delstaterna, inte av de federala myndigheterna.
När abort blev fritt i USA var det inte genom att Kongressen antog någon lag utan genom att Högsta Domstolen tolkade Konstitutionen på ett visst sätt (rättsfallet Roe v Wade 1973) som ogiltigförklarade gällande abortlagstiftning (Jane Roe, som egentligen hette Norma McCorvey, bodde i Texas, så rent konkret var det lagstiftningen i Texas som underkändes). I många delstater finns det ingen abortlagstiftning alls, i de delstater som har lagstiftning varierar innehållet högst avsevärt. I den nya lagen i Texas är abort förbjudet ”efter första hjärtslaget” – i praktiken i sjätte veckan – i den något år gamla lagen i New York är abort på fullgångna foster fullt tillåten, bara inte förlossningen har satt igång naturligt. Det är bara att konstatera att det nog vore omöjligt att i Riksdagen få gehör för vare sig en lag motsvarande den i Texas eller den i New York. Gällande svensk lag ligger långt bort från dem i alla fall
Det finns goda skäl att anta att de män som skrev konstitutionen som gäller sedan 1789 inte hade någon uppfattning alls om abort. Vare sig för eller emot. Men majoriteten av domarna i Högsta domstolen hade en uppfattning 1973, det är dock tveksamt om samma uppfattning delas av dagens majoritet. Att tolka in en viss uppfattning mot bakgrund av den amerikanska Konstitutionen är därför dubiöst.
I Sverige vore det helt otänkbart att låta en så pass viktig fråga som den om rätten till abort avgöras av ett domstolsutslag. Det är en i grunden politisk fråga, som hanteras av Riksdagen och ingen annan.
Liknande förhållanden gäller tvister om valprocedurerna. När det gäller valprocedurerna finns det tydligt reglerat att de hanteras i delstatlig lagstiftning, i motsats till frågan om aborter, där inget sägs om vem som bär ansvaret, mer än att det som inte i Konstitutionen förbehålles Unionen generellt ska behandlas av delstaterna.
Enskilda domare har förklarat att den ena eller andra regeln i delstaterna vallagar är i överensstämmelse med eller i strid med Konstitutionen. För en svensk känns det märkligt att en enskild domare ska kunna fatta beslut om vallagar, vars innehåll det är upp till delstatskongresserna att fatta beslut om. Det har också visat sig att domare utsedda av en demokratisk president har en viss uppfattning, medan domare utsedda av en republikansk president ofta har motsatt uppfattning.
Låt oss konstatera att maktdelningsprincipen fungerar tveksamt i USA, med en övertyngd åt domstolsväsendet. Med motsatt förhållande i Sverige, där Riksdagen har övertyngd. I Sverige finns ju inte ens en författningsdomstol, vilket är anmärkningsvärt när Sveriges ledande politiker flitigt framför synpunkter på sammansättning och arbetsprocedurer inom den polska författningsdomstolen.
Bild: Högsta Domstolen i Washington, D.C., Joe Rawi, Wikimedia Commons