I fredags gjordes försök att genomföra en militärkupp i Turkiet. Det vill man i alla fall få oss att tro från den islamistiska AKP-regeringen i Ankara.
I Turkiet finns sedan länge tre starka politiska krafter. De sekulära ”kemalisterna”, till vilka militären traditionellt räknat sig. Det högerorienterade islamistpartiet AKP och den kurdiska minoriteten (som främst bor i sydöstra Turkiet). Under senare år har även en fjärde kraft, “gülenisterna”, trätt fram, anhängare till imamen Fetuhullah Gülen som bor i exil i Pennsylvania. Gülen var tidigare nära lierad med presidenten Recep Tayyip Erdogan från AKP, men de två är numer politiska motståndare och Gülen har alltså flytt till USA och begärs nu utlämnad som ansvarig för kuppförsöket.
Under senare år (ända sedan 2007) har AKP-regeringen rensat ut ledande sekularister från armén. Till en del har det handlat om falska anklagelser och rena skenrättegångar. Men den militära ledningen har stöpts om efter Erdogans önskemål. Det som en gång var ett starkt fäste för Kemal Atatürks sekulära och modernistiska tankar har slagits i spillror. Utan att för den skull bryta ner Turkiets militära kapacitet. Den turkiska krigsmakten är den starkaste i området och har stor slagstyrka. Visserligen har några militärer alldeles uppenbart varit inblandade i kuppen, men det har aldrig, som är brukligt vid militärkupper, tillkännagetts från centrala militära personer att militären tagit över makten. När en general framträdde i turkisk TV och förklarade att militären tagit makten gjorde han det under vapenhot med ett förskrivet manus. Och inga namn i ledning för kuppen tillkännagavs.
Erdogan själv har hävdat att det var gülenisterna som låg bakom. När de sekulära alltmer har rensats ut från administrationen och ersatts med islamister har Gülens anhängare hållit sig framme och skaffat sig nya maktpositioner. Inom såväl rättsväsendet som undervisningsväsendet har gülenisterna intagit viktiga positioner. Särskilt deras inflytande i rättsväsendet har irriterat Erdogan, inte minst eftersom man från rättsväsendet på allvar tagit itu med korruptionsanklagelser mot Erdogan och hans närmaste medarbetare. Gülenisterna har dock inte alls skaffat sig något så starkt inflytande att de ens skulle kunna överväga ett maktövertagande. Och Fethullah Gülen själv har tagit avstånd från alla beskyllningar om att han skulle ligga bakom kuppen. Det finns goda skäl att tro honom. För den här gången.
Efter kuppen greps ett fåtal militärer men redan på lördagen sparkades 3000 domare och åklagare. De sista resterna av ett självständigt rättsväsende försvann och Turkiet tog ytterligare ett steg i totalitär riktning. Det är uppenbart att utrensningslistorna fanns förberedda, annars hade regimens åtgärder aldrig kunnat vara så snabba och så omfattande. Efter ytterligare några dagar fick 12 000 lärare sparken. Och idag har alla akademiker förbjudits att resa utomlands i tjänsten. Tumskruvarna dras åt allt hårdare och makten koncentreras till en enda person, Recep Tayyip Erdogan. Militären, rättsväsendet och utbildningsväsendet är nu helt under hans kontroll. I valet i juni 2015 förlorade AKP majoriteten i parlamentet, men ingen ny regering kunde bildas och i november blev det nyval och Erdogan tog tillbaka majoriteten i parlamentet. Dock efter vad som förefaller vara stora mått av valfusk. Efter valet har parlamentet upphävt den parlamentariska immuniteten för flertalet av det kurdvänliga partiet HDPs parlamentsledamöter. Uppenbarligen har åtal varit på gång för att eliminera HDPs inflytande i parlamentet.
Det är ytterst märkligt att Recep Tayyip Erdogan efter kuppen kunnat få stöd både från USAs utrikesminister John Kerry och från EUs samtliga medlemsländer, inklusive Sverige.