Kungens har avlövats sina uppgifter. Som statschef deltar han inte ens formellt i regeringsbildningen, vilket är brukligt i de flesta andra demokratiska monarkierna, där regeringschefen lämnar sin avskedsansökan till kungen och kungen formellt utser den nye regeringschefen, som naturligtvis ska ha stöd i parlamentet. Även om kungen saknar den funktionen i Sverige har han en viktig uppgift som landets högsta företrädare och representant. En funktion som bara blir aktuell att prövas på allvar i exceptionella undantagsfall, och då vanligen när landet hemsökts av krig, farsot eller svåra olyckor.
Kungar i andra europeiska länder har i krigs- eller kristider tagit på sig tunga uppgifter och löst dem med framgång. Just för att de stått utanför och ovanför det politiska livet. Kung Håkon av Norge blev den samlande symbolen för Norges kamp mot nationalsocialismen, genom att han kunde ställa sig i spetsen för en norsk exiladministration i London under den tid Norge var ockuperat av Tyskland. Kung Juan Carlos spelade en viktig och positiv roll vid återinförandet av demokrati i Spanien efter fyrtio års diktatur.
Lyckligtvis har den svenske kungen inte ställts inför sådana prövningar. Men det var ändå fråga om en situation då kungens roll som samlande symbol för nationen spelade en roll i samband med flodvågskatastrofen annandag jul. På någon timme avled 0,1 promille av Sveriges befolkning. Även om vi inte alla kände något offer, så känner vi nog alla någon som kände ett offer. Det är alltså en olycka av stora dimensioner, som kräver samling och nationell enighet för att visa respekt för de förolyckade och ge stöd och uppbackning till de kvarlevande.
En sådan uppgift kan inte en partipolitiskt kontroversiell person ta på sig. Hade det varit för några år sedan hade “republiken” Sverige rimligtvis haft en president vid namn Birgitta Dahl (riksdagens dåvarande talman). En sällsynt föraktansvärd människa som byggde upp sin politiska karriär genom att först ge helhjärtat stöd till folkmordsregimen i Kambodja och sedan under decennier förnekade att något folkmord skett (en femtedel av landets befolkning mördades av de röda khmererna). Riksdagens nuvarande talman Björn von Sydow har inte ett lika tvivelaktigt förflutet som Birgitta Dahl, men i hans politiska gärning ligger att han medverkat till att bryta ner en väl fungerande försvarsmakt (som idag inte klarar av att ge bistånd till landsmän i nöd långt utanför Sveriges gränser).
Systemet att ha en statschef som står utanför de politiska kontroverserna – och som alltid stått utanför de politiska kontroverserna – har sina förtjänster just i ett läge där landet möter svårigheter. Kungen har mött utmaningen han ställts inför på ett förtjänstfullt sätt. Framförallt har han visat att institutionen kungahuset har en funktionell roll att spela i ett modernt demokratiskt samhälle.