Kommuner (inklusive landstingskommuner) tar hand om 30 procent av våra inkomster för att förse oss med nyttigheter inom gator (vägar är statens angelägenhet), vård, skola och omsorg. Inget av detta fungerar tillfredsställande. Kunderna (medborgarna) är missnöjda och personalen är missnöjd. Att personalen är missnöjd kan dels förklaras med låga löner, men också stelbent organisation och föga intresse att ta tillvara personalens kapacitet och förmåga till nytänkande. Allt fastnar i gamla hjulspår och mer driftiga personer söker sig bort från den kommunala sektorn. Urvalet blir negativt. Sjukskrivningarna ökar markant framförallt i kommunerna och idag är sjukfrånvaron 60 procent högre i den kommunala jämfört med den privata sektorn (räknat på andelen av de anställda som är sjukskrivna på heltid). Det gäller framförallt kvinnor, där den genomsnittliga sjukfrånvaron (inräknat helårssjukskrivna) är 31 dagar per år, jämfört med 17 dagar för män.
I sitt nit att spara har kommunerna byggt upp allt större enheter i tron att de sparar i effektivare administration. Men större enheter kräver normalt mer administration per ”produktiv” anställd, varför det är viktigt att det finns ordentliga stordriftsfördelar om man skapar större enheter. Sådana finns om man ägnar sig åt massproduktion, men knappast alls om man ägnar sig åt individuella möten med människor som i sjukvård och skola. Där leder de stora enheterna tvärtom till onödig administration och byråkratisk stelbenthet. De nu framväxande friskolorna kan surfa på den vågen genom att erbjuda större lärartäthet för samma elevkostnad, främst genom att minska administrationen genom att driva verksamheten i små enheter.
Kommunerna har också ansett sig spara genom att hålla nere lönerna. Kommunerna har haft bättre förutsättningar än andra genom att de inom viktiga områden har haft en monopolställning som arbetsgivare. Det är bara kommunerna som anställer till exempel socialsekreterare och den enda konkurrensen om socionomer kommer därför från andra kommuner, som gärna samarbetar om att hålla nere lönerna inom ramen för Kommunförbundet. Och vill man bo kvar i X-köping finns ingen konkurrens alls. Landstingen har i stort sett varit ensamma om att anställa sjukvårdsbiträden och sjuksköterskor och har därmed kunnat pressa ned lönerna. Först på senare år har en viss privatisering luckrat upp situationen i Stockholm och en del andra delar av landet.
Under den långa tid som lönenivåerna pressats ner har kvaliteten på den kommunala organisationen sjunkit. Människor har sökt sig till andra sektorer i ekonomin, där de fått bättre ekonomisk ersättning och där de behandlats som människor. Eller kanske hellre som maskiner! Ett nystartat företag lovar att ordna så att arbetsgivare behandlar sina anställda lika bra som maskiner! Ingen fabrikör skulle drömma om att låta en maskin stå trasig i veckor eller månader, men en anställd kan vara hemma lika länge utan att arbetsgivaren vidtar åtgärder för att rätta till problemen. Företaget Vitea åtar sig nu att hjälpa arbetsgivarna att behandla sina anställda lika bra som maskiner! Bland de första kunderna finns Nacka Kommun, men krisen i den kommunala sektorn gör att många fler kommuner borde tänka på det sättet.
Kommunerna uträttar för lite i förhållande till de tjänster som medborgarna har rätt att begära för sina dryga skattepengar. De kommunalanställda tjänar för lite i förhållande till det arbete de utför, men samtidigt pressas de av sparbeting kombinerade med en stelbent organisation och ett allt sämre urval av anställda. Kort sagt, kommunerna är en krisbransch där det behövs radikalt nytänkande. Det lär vi inte få från våra politiska partier till höstens val.