I slutet av 1960-talet var “befolkningsexplosionen” katastrofen för dagen. Sedan har vi hunnit med råvarubristen, skogsdöden, livsmedelsbristen och i våra dagar klimatkrisen. Eländena som drabbar oss saknar ände. När det visar sig att den ena katastrofen aldrig inträffar så står det alltid en ny katastrof på lut. När verkligheten gång på gång visar sig vara mycket bättre än undergångsprofeternas prognoser så går mänskligheten raskt vidare till nästa katastrof. Som nya vteneskapsmän får anslag för att utreda på uppdrag av politiker som alltid är på jakt efter uppgifter för politiken. Utan en härlig undergångsprofetia finns det ju inte så mycket verkligt tung politik att utveckla. Och en vetenskapsman utreder så gärna det som han får pengar att utreda. Och resultatet beror ju alltid på förutsättningarna och inmatade grundvariabler. Samt vem som får anslagen.
Låt oss därför denna vecka gå tillbaka till det undergångsscenario som var populärt för 40-50 år sedan. Befolkningsexplosionen. Som skulle förorsakas av ständigt ökande barnkullar. Visst, befolkningen har fördubblats sedan 1960-talet. Men inte på grund av födelsetalen utan på grund av de ständigt sjunkande dödstalen. Folk lever allt längre och är allt friskare. Om medellivslängden går upp från 40 till 80 år innebär det ju dubbelt så många årskullar vid liv.
FN gjorde en stor revidering av sina befolkningsprognoser 2010 (data blev inte färdiga förrän 2011 och 2012). Det var en stor och genomgripande revidering. Nedrevidering av födelsetal och befolkningstillväxt. Inga stora rubriker i tidningarna eftersom det var positiva nyheter.
Låt oss titta på en nyckelvariabel. Fertiliteten. Hur många barn föder varje kvinna under sin livstid. För att befolkningen (med oförändrad livslängd) ska hålla sig konstant behövs det 2,1 barn per kvinna. I ett land med lägre fertilitet sjunker befolkningen. I ett land med högre fertilitet ökar befolkningen (om vi antar att medellivslängden är oförändrad). Fortfarande ligger (2005-10) fertiliteten i hela världen på 2,52, men det är en drastisk minskning från 4,91 under perioden 1960-65. Men i 75 av världens länder är fertiliteten läggre än 2,1. De 75 länderna står för 47,5 procent av världens befolkning. FN räknar med att antalet länder med fertilitet under 2,1 kommer att fördubblas till 132 för perioden 2045-50. Sedan 1974 har fertiliteten gått ner med mer än 20 procent i 135 u-länder och med mer än 50 procent i 66 u-länder. Det var 2005-10 bara tio länder som hade en fertilitet på 6 eller högre: Afghanistan, Tchad, Kongo, Malawi, Mali, Niger (ensamt med över 7), Somalia, Uganda, Zambia och Öst-Timor. Det bör noteras att de här tio extrema länderna idag står för bara 3 procent av världsbefolkningen, så deras höga fertilitet påverkar inte världsbilden.
I den utvecklade världen är det bara Nya Zeeland, Island och Irland som har en fertilitet på 2,1 eller högre. Sverige har 1,9. Och allt fler länder flyttar upp till den utvecklade världen. Allra lägst är fertiliteten i Kina, Hongkong, Macao, Singapore och Sydkorea (1,3) varefter följer Bosnien, Slovakien, Polen, Japan, Malta och Rumänien (1,4). I de här länderna är den låga fertiliteten ett stort och långsiktigt samhällsproblem.
I Afrika är fertiliteten fortfarande hög med 4,64 (6,75 1960-65), men den har redan sjunkit rejält i Nordafrika med 2,97 (6,93), skulle det inte vara för Algeriet, Egypten och Sudan skulle talet ligga under 2,1 även där och södra Afrika 2,64 (6,20). I Östasien är siffran 1,61 (5,05). I Sydasien 2,77 (6.03) med Afghanistan och Pakistan som länder med avvikande höga tal. Och Iran har ett så lågt tal som 1,77 (6,93) långt under Sveriges 1,90 (2,32). Även i Västasien är minskningen markant 3,02 (5,98). Om vi bortser från Irak, Jordanien och Jemen ligger alla länder under 3. I Östeuropa är talet 1,40, i Sydeuropa 1,43 och i Västeuropa 1,63. Bara Nordeuropa har en så pass hög siffra som 1,83. Latinamerika har 2,30 (5,96) och Nordamerika 2,03 (3,36).
Befolkningsexplosionen i den gamla meningen kan vi glömma. FN räknar med att hela världen ligger under 2,1 cirka 2060.