Efter åratal av gullande med arabländerna, som alla, med undantag av Irak och Libanon, styrts av enåldshärskare, är det annat ljud i skällan hos politiskt korrekta media och inte minst den politiska oppositionen. Urban Ahlin (S) och Gustav Fridolin (MP) har angripit regeringen för att den inte tillräckligt hårt tagit avstånd från diktatorerna! Särskilt anmärkningsvärt är det när Urban Ahlin tar till orda. Socialdemokraternas internationella organisation hyser nämligen både Hosni Mubaraks och Ben Alis partier som medlemmar och har gjort det sedan 1989, då de valdes in i den socialdemokratiska gemenskapen under en kongress i Stockholm. Det innebar att det var Ingvar Carlsson som var den som hälsade diktatorerna särskilt välkomna till gemenskapen. Visserligen har bägge partierna “suspenderats” i januari 2011, men uteslutning kan det inte bli fråga om förrän vid nästa kongress. Fridolin tycker att svenska regeringen skulle ha uttryckt sig med ett starkare avståndstagande från Muammar Khadaffis regim. Khadaffi själv brukar annars tala om sin gröna revolution, så det borde ju passa Fridolin som hand i handske 🙂
En annan av de politiskt korrekta, Jan Guillou, hyllade Saddam Hussein som den moderna arabiska socialismens förespråkare. Han bodde till och med en tid i Baghdad och skrev tillsammans med sin dåvarande sambo Marina Stagh boken “Irak – Det nya Arabien”, som lovordade Saddams politik (boken utkom 1977).
Tyvärr är det ju så att de här länderna och de här härskarna har kontrollerat sina länder och Sverige har haft noll inflytande – om nu inte Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin påverkat sina partikamrater i Egypten och Tunisien utan att vi vet något om det. Sveriges tradition av att säga ifrån är inte särskilt ärofull. Under Andra världskriget gjordes eftergifter till tyskarna (främst av socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson), men hade de eftergifterna inte gjorts hade det varit ganska troligt att också Sverige ockuperats av Tyskland. Vilket knappast hade varit ett bättre alternativ för Sverige och svenskarna, och framförallt inte för de många (främst danska och norska) judar som fick en fristad i Sverige under Andra världskriget.
Under efterkrigstiden är framförallt tystnaden om de kommunistiska regimerna i Öst anmärkningsvärd. Bara något år innan Murens fall förnekade dåvarande utrikesminister Sten Andersson (S) att Baltikum var ockuperat av Sovjetunionen. Än idag vägrar svenska regeringen att släppa listan på de 50 personer som den östtyska regimen ansåg vara Stasi-medarbetare. Utrikesminister Karin Söder (C) kunde åka på officiellt besök till Östtyskland och säga att de “hade en annan syn på demokratin” än vad vi hade. Hon låtsades som om diktaturen var en “annan sorts” demokrati.
Traditionen att inte säga alltför mycket är alltså väl rotad i vårt land, alldeles oavsett vilket parti som suttit vid makten och vilka otrevliga makthavare det har varit aktuellt att vara tyst om. Om inte annat har gällt har man alltid kunnat slå vakt om “folkrätten”, det rättssystem som är diktatorernas bästa skydd och som inte har det minsta med mänskliga rättigheter att göra.
De arabiska diktatorerna måste väck. Men viktigare för världen är att den kinesiska regimen ersätts av en demokratisk. Sverige protesterar inte nämnvärt mot utvecklingen i Kina. När Göran Persson för några år sedan var på besök lovordade han den politiska stabiliteten i landet. Och visst är det stabilt i Kina. Liksom det har varit stabilt i 30-40 år i Tunisien, Egypten och Libyen.
Kinas politiska ledning var 1989 inte de “blötdjur” som vi sett i Arabvärlden under början av det här året. På Himmelska Fridens Torg körde stridsvagnarna in och trupper marscherade in och sköt ned de som krävde demokrati. Antalet dödsoffer är inte klart, men det rörde sig om kanske tusen personer. Kinesiska Röda Korset säger 2 600. Antalet döda på i Tunis, på Tahrir-torget i Kairo, Pärltorget i Bahrein och Gröna Torget i Tripoli rör sig än så länge om bara en liten bråkdel av antalet på Himmelska Fridens Torg i juni 1989.
Det är dags att säga ifrån också om Kina. För förtrycket i Kina är mångdubbelt värre än i arabstaterna och regimens reaktion mot kraven på demokrati har varit mångdubbelt värre.