Miljöpartiet har i veckan tagit det djärva greppet att föreslå en sak som stod i Alliansens valprogram, men där arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins omfamning av LO gjort att Alliansen mer eller mindre dragit sig ur.
Det gäller Miljöpartiets förslag att införa en allmän statlig arbetslöshetsförsäkring. Ett frontalangrepp inte bara mot de nya moderaternas nya linje, utan också mot sossarna som ser arbetslöshetsförsäkringen som en garanti för LOs starka ställning på arbetsmarknaden. Det är ju inte särskilt många som är intresserade av Fackets grundläggande verksamhet, desto fler som vill ha en arbetslöshetsförsäkring. Att arbetslöshetsförsäkringen i Sverige, i motsats till flertalet andra länder, varit en facklig angelägenhet har medverkat till fackföreningarnas unikt höga organisationsgrad i Sverige.
Det första steget i riktning mot införandet av en allmän offentlig arbetslöshetsförsäkring var Alliansregeringens beslut att höja medlemmarnas andel av a-kassornas utgifter. Tidigare har medlemsavgifterna i a-kassorna stått för 5-10 proicent av kassans kostnader. Staten har bjudit på resten. Genom förändringen i reglerna för kassorna höjdes den egenfinansierade andelen till cirka en tredjedel (och för några kassor ännu mer, till och med hela kostnaden förekom i en eller ett par kassor). Därigenom blev det mer en riktig försäkring, det vill säga de som arbetar har fått betala en avgift som har motsvarat risken – de mycket generösa bestämmelserna för deltidsarbetslöshet har till exempel gjort att handelns, hotell- och restaurangs kassor med flera har subventionerats av de andra. De deltidsarbetande har kunnat finansiera sig med deltidsarbetslöshetsunderstöd. Också vissa områden med notoriskt hög arbetslöshet som teatrarna och fiskarna har fått kraftigt höjda avgifter. Teatrarnas anställda har stämplat mellan olika pjäser och dessutom ofta under hela sommaruppehållet. Fiskarna har stämplat när båtarna legat i hamn – på grund av hårt väder eller fiskerestriktioner.
När kassornas avgifter bara något närmade sig de verkliga kostnaderna (fortfarande betalar staten alltså i snitt två tredjedelar av kostnaderna) lämnade raskt en halv miljon människor kassorna. En del av dem lämnade kassorna för att risken för arbetslöshet var låg, en del för att de om de blev arbetslösa ändå skulle kunna gå i pension något år tidigare. Andra för att de ändå inte skulle få några förmåner att tala om på grund av försäkringens olika inskränkningar. En låg avgift var de beredda att betala för ingenting, men inte en hög avgift.
Problemet med den pågående utvecklingen är att det finns ett försäkringsmässigt moturval. De som har hög risk för arbetslöshet försäkrar sig. De som har låg risk avstår. Det innebär att försäkringskostnaderna ökar och tendensen att bara de med riktigt hög risk försäkrar sig förstärks.
Problemet med moturval ligger delvis bakom principerna för en allmänna sjukförsäkringen. Genom att göra sjukförsäkringen obligatorisk får man även de som är förhållandevis friska att vara med och betala. I USA, med sitt privata system fungerar det på samma sätt när de stora företagen försäkrar samtliga sina anställda. Risken sprids, alla är med och betalar och alla får del av förmånerna.
När det gäller arbetslöshetsförsäkringen kan man driva två linjer, den ena att man ska anpassa kostnaden till risken och försöka indela arbetslöshetsförsäkringen så finmaskigt som möjligt efter olika yrkesgruppers olika risk. Den andra linjen är att göra försäkringen så heltäckande som möjligt, genom att bygga upp ett system där alla är med. De flesta länder har valt det senare. Främst på grund av att staten ändå i ett modernt samhälle kommer att stå för någon form av grundskydd i form av socialbidrag eller liknande. Då är det lika bra att se till att den del av detta skydd som är kopplad till arbetet finansieras på annat sätt.
Genom att göra arbetslöshetsförsäkringen allmän löser man problemet med moturvalet och man förhindrar fackföreningarna att ekonomiskt snylta på skattebetalarnas finansiering av det sociala grundskyddet. Det är beaktansvärda skäl som gör att det finns goda skäl att hålla fast vid Alliansregeringens ursprungliga planer. Även om facket gärna vill ha det som det är. Att miljöpartiet nu går ut med just ett sådant förslag är naturligtvis från deras utgångspunkt en utstuderad partitaktik. Men om de nu har rätt i sak så är det bara att medge det och säga ja till deras förslag.