Demokraternas presidentkandidat John Kerry har utsett senatorn från North Carolina John Edwards till sin vicepresidentkandidat. Ett skickligt drag av Kerry. Och ett allvarligt hot mot Amerika.
John Edwards kompletterar på ett utstuderat sätt Massachusetts-senatorn Kerry.
Kerry kommer från den mest vänsterorienterade staten i USA, som många väljare i Södern och Mellanvästern ser på med avsmak. Han har genom två väl valda äktenskap skapat sig en miljardförmögenhet. Han tillhör en av USAs mest förmögna familjer. Han har till och med “raggat upp” sin nuvarande i Afrika födda fru på det konstiga franska språket. Han har faktiskt problem att själv uttrycka sig lättbegripligt på engelska, hans resonemang blir lätt komplicerade och svåra att följa. Han är helt enkelt inte den helylle-amerikan som väljarna vill ha.
Då är det annat med John Edwards. Han är den amerikanska drömmen personifierad. Han startade med två tomma händer. Hans föräldrar var vanliga arbetare och han var den förste i familjen som gick på universitetet. Han studerade juridik. Han är född i South Carolina, men uppvuxen och bosatt i North Carolina. Han talar engelska med tydlig sydstatsaccent och är en trivsam och vinnande personlighet med en “vanlig amerikansk” fru.
Ett idealiskt komplement sett från valtaktikerns sida.
Men knappast ett ideal när det gäller att påverka amerikansk politik.
John Edwards har byggt upp en stor förmögenhet, enligt uppgift 38 miljoner dollar, genom sin juridiska specialitet, skadeståndsjuridik. Ändå framställer han sig som de fattigas förkämpe nummer ett. Men har anställt tjänstefolk och fyra egna hus (ett femte sålde han för 3 miljoner dollar).
Skadeståndsjuridik i USA är den speciella verksamhet som går ut på att leta upp “offer” för riktiga eller inbillade oförrätter och sedan hitta en “ansvarig” med stor plånbok och bra försäkringar. Hälften, ibland mer, av miljonskadestånden (i dollar) går till advokaten. Den andra hälften går till ett av offren för oförrätten, medan de andra som drabbats av samma sak, ofta blir helt utan ersättning. John Edwards var en av de 100 värsta skadeståndsavdokaterna i USA. Dvs en av dem som lyckats utverka flest skadestånd på minst 1 miljon dollar. Försäkringspremierna för skadeståndsjuridiken kostar det amerikanska folket 233 miljarder dollar per år! Varje amerikan betalar 809 dollar (över 6000 kronor) för att några få advokater ska bli mycket rika. Och några få offer för oförrätter ska bli orimligt kompenserade (medan de flesta inte för något alls) – en av Edwards klienter tilldömdes över 200 miljoner kronor för att ett sjukhus gjort en felbehandling, pengar som betalas av andra patienter genom högre avgifter (och gissningsvis halva summan tog Edwards själv hand om).
Amerika behöver en ordentlig reform av skadeståndsrätten, men inte ens Ronald Reagan lyckades genomdriva en sådan. Nu skulle en av yrkets främsta utövare kunna bli vicepresident, medan en annan advokat (Kerry) skulle kunna bli president. 17 av de 20 största bidragsgivarna till John Edwards presidentvalskampanj var skadeståndsjurister. 70 procent av bidragen kom från advokatfirmor och deras organisationer. Bidragen var stora, men bara ett blygsamt belopp i förhållande till deras inkomster. Edwards har i senaten till och med motsatt sig blygsamma förslag till reformer, som att de läkare som erbjuder sina tjänster gratis till obemedlade INTE ska kunna stämmas på miljonskadestånd för felbehandling. Han har i allt ställt upp för fortsatt orimliga villkor för amerikanska jurister.
Han har också ställt upp helhjärtat för den amerikanska motsvarigheten till svenska LO, AFL-CIO. Han är en av de få i senaten som fått 100 procent i AFL-CIOs bedömning av vilka kongressledamöter som röstat rätt. Han är nummer fyra av senatens ledamöter när National Journal rankade ledamöternas insatser, bara John Kerry, Ted Kennedy och Hillary Clinton står längre till vänster.
Edwards röstade nej till den amerikanska frihandelsorganisationen NAFTA, han är för handelsrestriktioner, tullar och andra begränsningar i handeln.
Han är lite av en Mona Sahlin, med stora problem att betala sina skatter och andra räkningar. Han, som säger sig inte veta vilken bil han kör, och som är så stor anhängare av amerikanska produkter och tullskydd för amerikanska arbetare, kör omkring i japanska Mitsubishi och Acura och svenska Volvo – för vilka han missat att betala bilskatten.