Justitiekanslern har uppgiften att vara regeringens “advokat”, att företräda staten i besvärliga juridiska angelägenheter. Det är JK som alltid försöker minimera skadestånden till dem som blivit utsatta för övergrepp på grund av statens maktutövning. Det ger naturligtvis inga bra rubriker i tidningarna.
Men JK har också en annan uppgift – han tar hand om klagomål som kommer från allmänheten. Allmänheten kan vända sig till “folkets” klagomur, JO, som arbetar på uppdrag av Riksdagen. Men JO-ämbetet har blivit allt svagare. Det har alltmer blivit en instans som ser till att sanktionera statliga makthavares bortförklaringar när de misskött sig. I tider när JO varit riktigt uselt har JK kunnat kompensera för uselheten hos JO. Ett riktigt bottennapp nådde JO-ämbetet när det avslöjades att dåvarande JO Per-Erik Nilsson låtit skattebetalarna stå kostnaden för en kärlekssemester med sin älskarinna till Portugal, i JO räkenskaper kallad “tjänsteresa”. Det var 1987 som Nilsson tvingades lämna sin befattning efter den historien, men då hade han haft ämbetet i nio år. Och inte gjort det väsen av sig som man kan förvänta av JO. Men Nilsson var inte den förste och inte den siste som stod för försvagningen och förfallet hos JO. För femtio år sedan var byråkrater som misskött sig livrädda för att JO skulle ingripa. Idag är det enkelt att förklara bort övergrepp, och JO brukar ge klartecken för byråkraterna att fortsätta att missköta sig. När hörde Du senast talas om att JO klämde åt byråkratin och byråkraterna?
Under de tider när JO-ämbetet varit särskilt svagt har JK ibland kunnat kompensera JOs svaghet. Trots allt bör ju även regeringen tycka att det är bra att medborgarna inte misshandlas av maktfullkomliga tjänstemän. Men den siste justitiekanslern som visade framfötterna och gjorde en insats för rättsstaten så att det märktes var Ingvar Gullnäs, som avgick som JK redan 1980. Sedan dess har JK varit nästan lika svagt som JO.
Nuvarande JK Göran Lambertz har dock låtit tala om sig när han faktiskt vågat sticka ut hakan. Han har på senare tid fått mycken kritik för att han vågat kritisera poliskåren och domarna i generella termer. Poliser i rätten ljuger. Och domarna tar allt för lättvindigt på bevisen. Att trampa två yrkeskårer på tårna skapar protester. Både poliser och domare har välbetalda fackföreningar som kan avsätta tjänstemän som ägnar dagarna åt att utveckla och formulera kritik mot JK. Den kritiken är i huvudsak obefogad och orättvis. JK gör rätt i att hålla efter och kritisera de som tilldelats samhällets befogenhet att använda det statliga våldsmonopolet. Helt säkert sitter exempelvis många oskyldiga i fängelse i Sverige idag, inte minst sedan beviskraven i sexualmål sänkts till så låga nivåer som gäller idag. JK har tagit upp detta och kritiserar vad som skett. Det är bra och det är JKs uppgift. Sedan kan man på lika goda grunder ifrågasätta om de fall han anför, de som blivit friade efter resning, verkligen är oskyldiga. Rättsskyddet har alltmer blivit en fråga om att ha en bra advokat till sitt försvar. Den bra advokaten ordnar ett frikännande både åt den skyldige och den oskyldige. En vanlig halvdålig advokat lyckas inte ens fria den oskyldige.