Grunden till den nuvarande finansiella krisen lades av den demokratiske presidenten Jimmy Carter. Vägen till helvetet var som vanligt kantad med goda avsikter.
De amerikanska storstädernas inre delar var utsatta för förfall. Slummen bredde ut sig och de välbeställda flyttade till förorterna. Utvecklingen var alltså den rakt motsatta mot i Europa där innerstäderna blivit domäner för de allra rikaste. Bankerna var föga begeistrade i att låna ut pengar för förvärv av bostäder i områden som bara blev sunkigare. Därför genomdrev Carter The Community Reinvestment Act som tvingade banker att ge lån i just de områden där de var belägna. Banker som låg på “fel ställe” tvingades ge lån till dem som inte hade råd att betala, medan de banker som låg på andra platser slapp undan (amerikansk banklagstiftning var länge sådan att det på de flesta platser var vanligt med banker med ett enda kontor – bara affärsbankerna hade flera kontor, men även för dem vanligen begränsade till en enda delstat).
Genom åren genomdrevs flera liknande lagar, the Fair Housing Act från 1968, the Home Mortgage Disclosure Act (1975) och the Equal Credit Opportunity Act (1974). The Fair Housing Act förbjöd diskriminering i samband med försäljning av bostäder eller lån för finansiering av bostadsförvärv, the Home Mortgage Disclosure Act tvingade bankerna att i detalj redovisa vart huslånen gav så att de grupper som ansåg sig ha blivit förfördelade skulle kunna stämma bankerna och Equal Credit Opportunity Act förbjöd bankerna att neka lån till dem som levde på socialbidrag.
De detaljerade regleringarna av bankernas utlåning tvingade en del banker att låna ut pengar till personer som egentligen inte var kreditvärdiga. Många banker stupade på detta och inte mindre än 747 “Savings and Loans Associations” gick i konkurs under perioden 1986-1991. “The thrift crisis” kostade amerikanska staten 125 miljarder dollar, när staten räddade de många små lokala kreditinstitutionerna.
När de många lokala “Savings and Loans” försvunnit fanns det ingen som finansierade bostadsbyggandet i många områden och staten gav genom the Federal Housing Enterprises Financial Safety and Soundness Act från 1992 de statligt kontrollerade kreditinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac order att avsätta en del av sin lånekapacitet till dem som egentligen inte hade råd med lånen. År 1990 gav bostadsdepartementet (HUD) order till Fannie Mae att 50 procent av utlåningskapaciteten skulle gå till låg- och medelinkomsttagare.
Ytterligare regleringar genomfördes genom Riegle-Neal Interstate Banking and Branching Act 1994. För att en bank skulle få tillstånd att verka i flera delstater skulle särskilda förhör anordnas för att försäkra sig att banken hade bra resultat när det gällde uppfyllnaden av reglerna i Community Reinvestment Act.
Som torde framgå av detta har det inte saknats regleringar i det amerikanska kreditväsendet. Till slut gav finansinstitutionerna upp motståndet och satsade på att tjäna pengar på det rådande systemet istället. I oktober 1997 lanserade First Union Capital Markets i samarbete med Bear Stearns & Co en värdepapperisering av lån som givits inom ramen för Community Reinvestment Act. Programmet var ett sätt att förena många framtvingade dåliga lån för att reducera de enskilda riskerna. Den statligt kontrollerade Fannie Mae garanterade låneprogrammet som innebar att flera institutioner med usla lån kunde samverka för att begränsa förlusterna på dåliga krediter.
De här programmen blev med tiden allt vidlyftigare och marknadsföringen av lånen blev allt djärvare. Allt skedde med de statligt kontrollerade institutionerna Fannie Mae och Freddie Mac i bakgrunden som tunga garanter av dåliga lån.
‘ Som vi har skrivit tidigare i Veckans Contra. Det behövs inte fler regleringar för att lösa finanskrisen. Det är regleringarna som har skapat krisen!