av Tommy Hansson
Valet 1991 blev som bekant en stor framgång för det nybildade partiet Ny demokrati. Den fråga som partiet framförallt kom att identifieras med var invandrar- och flyktingfrågan. Ny demokratis höga profil i denna fråga ledde, föga oväntat, till att anklagelser om rasism och främlingsfientlighet stod som spön i backen. Bortsett från enstaka övertramp var detta helt oförtjänt, ty partiets kritik av den dittills förda politiken var mestadels både saklig och befogad (och Ny demokratis program i invandrarfrågorna genomfördes i stort sett av socialdemokraterna under den därefter följande mandatperioden).
Efter Ny demokratis upplösning har det varit så gott som knäpptyst om svensk invandrar- och flyktingpolitik, detta till skillnad från exempelvis Danmark där det borgerliga regeringspartiet Venstre under Anders Fogh Rasmusens ledning – och med stöd av Dansk folkeparti lett av Pia Kjaersgaard – med betydande stöd i de breda folklagren för en huvudsakligen restriktiv politik i frågan och inte minst sätter strålkastarljuset på de invandrare som bekänner sig till en islamistisk ideologi. Över huvud taget är takhöjden i den danska debatten avsevärt högre än i Sverige. Här hemma är det väl bara Folkpartiet av de etablerade partierna som, under senare år, någon gång talat försynt om att det vore befogat att införa språktester för invandrare som vill bli svenska medborgare.
Så här ett par månader före valet tycks det stå klart att invandrarfrågan inte kommer att bli någon mer framträdande fråga. I själva verket torde den vara en av de frågor som det kommer att spillas minst krut på i valdebatterna, låt vara att det kanske blir några marginella kommentarer kring Folkpartiets tanke om språktester. Vilket naturligtvis är djupt olyckligt, eftersom invandrar- och flyktingfrågan förtjänar en allsidig belysning i ett balanserat tonläge.
Det finns emellertid här i landet ett fåtal seriösa och modiga debattörer som med vett och vilja valt att göra sig omöjliga i det politiskt korrekta finrummet genom att föra fram just invandrarfrågan. Dit hör i främsta rummet forskarna Ingrid Björkman, Jan Elfverson, Jonathan Friedman och Åke Wedin. I den år 2005 utkomna boken Exit Folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall” undersöker man på ett vetenskapligt sätt “Sveriges omvandling från folkhem till mångetniskt samhälle”, som det heter i baksidestexten.
Det är praktiskt taget omöjligt att i Sverige föra en diskussion om invandringens kostnader utan att överösas av anklagelser om rasism. I bästa fall blir följden ihjältigande och utfrysning. Björkman, Elfverson, Friedman och Wedin måste ges en eloge för att ha vågat sig på att skriva en bok av det här slaget. Elfverson ger i kapitel I en exposé av hur Sverige blev mångetniskt, huvudsakligen genom arbetskraftsinvandring från Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. 1960 var andelen utrikesfödda i befolkningen uppe i 4 procent, att jämföra med 0,7 procent 1900 och 11,3 procent 2000. Efter hand vidgades invandringen till att omfatta också andra grupper än de som kom hit för att arbeta – en milstolpe härvidlag är tillflödet av chilenska vänsterelement efter den chilenska militäromvälvningen 1973. Senare under samma decennium anlände en stor kontingent kristna assyrier/syranier från det muslimska Turkiet.
Den svenska regeringen slog tidigt fast att invandringen skulle betraktas som enbart positiv. Författarna till Exit Folkhemssverige citerar kommittébetänkandet SOU 1983:29 som belägg härför. Bland annat nämndes här invandringens välgörande betydelse för kulturgrenar såsom bildkonst, musik, teater, litteratur med mera. Men från mitten av 1980-talet började också makthavarna förstå – vanligt folk hade naturligtvis insett detta långt tidigare – att invandringen också hade negativa effekter. I betänkandet SOU 1984:58 påtalades så invandrarkategoriernas höga arbetslöshetstal och tendensen till ghettoisering i storstadsområdena. Någon förändring i den förda politiken skedde dock inte.
1991 invaldes alltså Ny demokrati riksdagen, icke minst på grund av sin kritik mot den i landet dittills förda invandrar- och flyktingpolitiken. Men det nya partiet lyckades inte få till stånd någon förändrad politik – tvärtom slöts de etablerade leden ännu mer kring den “generösa flyktingpolitiken” i syfte att visa att man minsann inte tänkte ge efter för “främlingsfientliga krafter”. 1991 befann sig Sverige i ett minst sagt pressat ekonomiskt läge, konstaterar Åke Wedin i kapitel II kallat “Världsmästarna”. Ändå inpräntade den nya borgerliga regeringen, med Bengt Westerbergs Folkpartiet som drivande kraft, att den “generösa flyktingpolitiken” skulle fortsätta. I Wedins bidrag hänvisas till ett diagram från UNHCR (1995) som visar, att Sverige överlägset toppar Europa-statistiken avseende antal flyktingar som fått stanna 1992-94.
Ingrid Björkman redovisar i bokens kapitel V den sena invandringens sociala konsekvenser genom exempel från främst Stockholm och Malmö. Hon belyser bland annat den tilltagande “ghettoiseringen”, på senare tid bland annat exemplifierad genom upplopp och trakasserier av polismakten i stadsdelen Ronna i Södertälje och en accelererande kriminalitet i Rosengård i Malmö. Fenomen som tilltagande laglöshet i klassrummen, hedersrelaterat våld mot invandrarkvinnor, gängrån samt gruppvåldtäkter med invandrarungdom inblandad är sorgliga exempel härvidlag. Islamistiska tendenser måste givetvis också räknas in i kategorin invandrarrelaterade problem. En gemensam nämnare får sådan typ av brottslighet konstateras vara bristande eller obefintlig integrering i det svenska samhället.
Åke Wedin visar i kapitel VIII hur “den generösa flyktingpolitikens” förespråkare lagt “Lock på demokratin” (kapitelrubriken) genom att marginalisera och utestänga den förda invandrar- och flyktingpolitikens kritiker från debatten. Det framhölls i alla möjliga och omöjliga sammanhang att “Sverige tjänar på invandringen”. Invandringens sociala och ekonomiska kostnader får inte diskuteras, och de som ändå väljer att göra det – såsom Ny demokrati och Sverigedemokraterna – demoniseras. (Dock finns en svag tendens att sistnämnda parti faktiskt har fått komma till tals i vissa etablerade sammanhang under senare år; företrädare för SD har förekommit på såväl Expressens debattsidor som i TV-soffor).
Wedin skriver (sidan 162): “Den moraliska eliten inom media och politik kan undanhålla medborgarna information dessa behöver som grund för att kunna ta ställning i flyktingfrågan, den kan också vilseleda genom sitt urval av information, förtiga somligt och betona annat. Med omsorgsfullt valda ord kan man tala formellt sant men ljuga i sak.”